darknessangel

Man ska ringa hit och dit och skänka en massa pengar och annat till människor och djur och växter och utomjordingar och va fan vet jag! Så fort det händer något flaggar några upp med sina insamlingar. Som om de står beredda i väntan på katastrofen. Men när ingen händer, när inte nyheterna skriver om det man gjort, när det inte postas på FB så skiter folk i ALLT!

Den som talar om att rädda barnen i Afrika blundar för barnen i grannskapet som mobbar ett annat barn. Den som talar högt om att utbilda flickorna i u-länderna skulle inte öppna käften på jobbet när en diskussion om kvinnors rättigheter pågår, och kvinnan som talar om jämställdhet och lika rättigheter önskar att mannen som sitter intill henne skulle ha lägre lön än hon själv. Alla som vill stoppa svälten köper matvaror i massor för att sedan slänga hälften av dem. Skicka ett sms med pengar som ska komma till rent vatten i fattiga länder, och göra det medan vattnet i kranen rinner på för fullt!

Jag kan skriva en lång lista med alla falskheter. Ja det är ett dubbelspel vi spelar. På ytan är vi omtänksamma, medmänskliga och hänsynstagande, men i själva verket gör vi det vi gör för att känna tillfredställelse. För att känna sig nöjd över sig själv. Och när det går så långt att man måste tala om allt gott man har gjort… ja då handlar det om ett patetiskt behov att bevisa något för omvärlden.

Så sluta med det! Snälla sluta! Nej vi ska inte lägga ifrån oss ansvaret för andra människor men många måste ändå inse att alla fonder och pengar som skickas iväg inte gör någon riktig nytta. Människor som har det eländigt behöver inte våra pengar eller medömkan. De behöver kunskap, tillit att de kan klara sig själva, politiska beslut som förändrar, frihet och mest av allt behöver de bli sedda som likvärdiga människor som har makten att hjälpa sig själva.

Kramkram

När jag var uppe i Köping kom vi in på ämnet ätstörningar. Det gjorde vi av olika anledningar. Det är ett upprörande men samtidigt komplext ämne. Särskilt när man känner någon med en ätstörning, oavsett vilken form är det alltid lika illa om man inte tar tag i det. Men hur kan man få någon att inse att den behöver hjälp?

Ta gärna och titta på videon. Den förmedlar problematiken på ett starkt sätt både genom text och bild. Du kanske känner igen dig själv, eller någon som riskerar att hamna i en allvarlig ätstörning?


Kramkram

Ica, Skrea Strand

Två tjejer ~14 står utanför Ica och röker. De har tidigare pratat om olika skönhetsingrepp.
Tjej 1: Men du… Om man opererar näsan, får barnet då den nya eller den gamla näsan?
Tjej 2: Är du dum eller? Den nya såklart, man får ju nya gener efter operationen.


Konversationen ovan är hämtad från tjuvlyssnat.se. En sida där man skickar in roliga saker man har hört. Det är alltså ett riktigt samtal det jag har här. De tjejerna finns på riktigt '_' Man går i sjuan/åttan när man ät fjorton och då undrar jag; vad fan har de gjort på lektionerna?

Ibland får jag känslan att tjejer i den åldern (lite yngre och äldre också) gör sig själv dummare än de egentligen är. Om det är så, varför gör de det? För att vara roliga? Uppmärksamhet? Är det coolt att vara okunnig?

Vad det än beror på tycker jag att de borde skärpa sig. Jag är bara glad att jag inte var så dum/spelade dum när jag var i den åldern ^^


Kramkram 

Fredag den 13:e imorgon. Jag har valt fel dag att klippa mig 'o'
Sist jag klippte topparna blev jag av med halva mitt hår :''( Först blev det snett med helt galen uppklippning, sedan när en annan frisör skulle rätta till det kapade han av håret. Uppklippning blev inte rätt andra gången heller. Men Jag ahde fått så kort hår att jag inte ville klippa mer.

Det betyder att när jag klipper mig imorgon måste alla fel rättas till. Dessutom har jag en kortare sida där jag har haft sidecut som har vuxit ut. Ja det kommer bli en del som kommer att försvinna :( Får sån ångest varje gång jag ska klippa håret. Men nu mååste det göras eftersom det är så slitet!




Krakram

"Fuck You" kände jag för att svara när en av mina kollgor kom med dumma kommentaren om att livet inte ska vara enkelt. Hon sa det eftersom en annan kollega hade frågat hur min senaste tenta hade gått, och det hade inte gått så bra. Jag hade precis fått reda på resultatet. 43 poäng vilket betyder G. VG var 45! Självklart var jag sur, arg och besviken. Men det fick jag inte vara för enligt den andra kollegan ska livet inte vara enkelt så jag ska vara nöjd över mitt betyg.

Vad fan vet hon om mitt liv? Vad fick henne att tro att jag har det lätt? Vem fan är hon för att avgöra hur jag ska känna och vad jag ska nöja mig med?

Hon vet inte inte hur mycket jag kämpade för den tentan. Hon vet inte hur piss jag mådde efteråt. Hon har ingen aning hur svårt jag har haft det med studierna, även om jag inte alltid erkänner det. Det har varit så kämpigt så inn i helvete! Men nej! Jag får inte vara besviken och missnöjd och besviken för att en idiot tycker att jag har det för enkelt. För att en obetydlig människa för mig, som inte ens känner mig, tycker att jag ska ha det ännu svårare. Dessutom sa hon det med överlägsen ton! Jävla kärring, vet inte vad hon snackar om. Och varför lägger hon sig i samtalet överhuvudtaget?!

Hon har förstört min dag! Fast... ja den var redan förstörd när jag såg betyget... eller ja innan det när jag kom försent till jobbet... eller ja innan det när jag fick vänta på bussen i 25 minuter... eller ja det räcker att jag behöver vakna för att min dag ska förstöras.

Enkelt tips till alla: lägg er inte i andras liv om ni inte vet hur de har det!

Jag har jobbat och pluggat hela veckan så jag har väntat på fredagen länge. Jag skulle ta det lugnt, se en bra film och äta lite gott. Men nej! Gudarna hade andra planer till lilla mig.

Jag vaknade imorse av smärtor i magen och jag trodde att det var den vanliga mensvärken. Men nej! Jag kunde knapps resa mig ifrån sängen, hela rummet snurrade runt,  kallsvettades och nästan grät av smärtan (jag fälde en tår kanske) Efter bara någon minut blev det värre och värre och jag kände mig svimfärdig. Det var en smärta som jag aldrig haft innan. Om jag inte hade känt mig själv skulle jag trott att jag var gravid och skulle få missfall 'o'

Eftersom jag var helt ensam hemma ringde jag efter ambulans och de hörde hur jag lät så de skickade en bil med en gång. Jag kördes till kvälls- och helgmottagningen (det skulle gå snabbare där sa de, men jag fick ändå vänta på läkare i minst två timmar) Efter blod- och urinprover visade det sig att jag har urinvägsinfektion :( Det är därför jag har haft ont i sidan bak mot ryggen där njuren sitter =/ Har haft det från och till ett tag, och skulle jag inte mått så dåligt idag så skulle jag inte gått och undersökt det :/ Jag borde kanske lyssna på min kropp lite mer (?)


Perfekt symboliserat hur det känns i magen

Halva dagen förvann och nu kan jag inte göra annat än att ligga i sängen och plågas av smärtan :'(


Kramkram

Imorgon ska jag på en fest och till den har jag beställt en klänning från Swedenrockshop 
Den kom idag och jag var mer än glad tills jag satte på mig den :/ Dumma mig har beställt en för stor storlek. Hur ska jag liksom veta vilken storlek jag har 0:/


Den är verkligen min stil och jag gillar den men nu kan jag inte ha den på mig. Inte imorgon i alla fall och jag får en stark lust att inte gå på festen imorgon. I själva verket ville jag inte gå på den från början men ska göra det för mina systrars skull. Jag har aldrig varit så förtjust i fester och likanande :(


Kramkram

Jag blir mållös när jag tänker på "äldre" personers attityder till alkohol i samband med bilkörning. Jag ska försöka förklara vad jag med vad jag menar med två exempel hämtade från verkligheten

1
jag och systrarna ska på fest och vi planerar vem ska offra sig och inte dricka för att köra. Det blir jag
Mamma: du kan ändå dricka lite
Hanan: va?
Mamma: ja du vet att man kan ha lite alkohol i blodet utan att hamna på gränsen för rattfylleri

2
Jag är hos brorsans flickväns föräldrar och ska äta middag med dem.
Flickvännens mamma: ska du ha en öl?
Hanan: nej tack, jag kör
Mamman: men den är inte stark!

Visst är de otroliga? Det spelar väl ingen roll vilken gräns som finns för rattfylleri. Man sätter sina egna gränser utifrån vilket ansvar man tar för sig själv och för andra på ute på vägarna. Jag blir inte berusad på en lätt öl men man vet aldrig hur kroppen påverkas av alkohol. Är man sjuk, trött, sovit dåligt, drukit eller ätit för lite så påverkas man mer. Dessutom är 0,2 promille är alldeles för mycket. Själv tycker jag att det borde råda nolltolerans mot alkohol i trafiken.
Är det det förlädrar ska lära sina barn; drick lite och ta bilen och kör?!

Jag kanske blir likgiltig när jag blir äldre? Jag kanske blir så självsäker i mitt körande att jag börjar slarva? Sluta bry mig om trafikregler? Tycka att det är skönt att bryta mot dem?

NEJ aldrig i livet!
Tänker jag när jag sitter men jag vet inte hur jag kommer tänka om femtio år (om jag lever så länge) och därför jag har hittat på eget motto när det gäller min bilkörning :)

Noll alkohol & alltid har koll!

För att aldrig glömma det, inte ens om 50 år, har klistrat dit en lapp med mitt motto på körkortet. Den kommer finnas där för att påminna mig om att köra bil är ingen lek sålänge jag har körkort :)


Kramkram

Vill man verkligen leva i världen så som den ser ut idag? Vad är det som håller på att hända egentligen? Norgedåden på grund av extremt hat! Hur kan det att få en människa att bli helt blind för sin mänsklighet? Och nu kravallerna i England. Herregud så som de sprider sig över hela landet! Jag tror att de personerna bär på så mycket frustration inom sig. Den har alltid funnits där och väntat på startskottet för att få bryta ut. Och i England var det just skott som utlöste händelserna.

Ta arabvärlden till exempel. jag förstår att en våldsam revolution är kanske enda sättet att ta ut dessa länder från mörkret. det som jag däremot inte förstår är staterna vilja att döda tusentals människor bara för att få behålla sin makt. Vad är makt? Att få bestämma över person eller att få samma person av respekt och övertygelse göra som man vill? Och nej, jag menar inte manipulera. Jag menar samspelet som alla känner till; ta och ge. Vill man ha så måste man ge. Ledarna i arabvälden har tagit och tagit utan att ge tillbaka något. Jag tycker att det får räcka nu! Det tragiska är att frihetskämparna där kallas, av makterna i dessa länder, för terrorister.

Vi ska inte glömma hungerskatastrofen i Afrika, självbombarna i Irak, alla krig som USA driver/har drivit. Vi ska iinte glömma alla våra främlingsfientliga politiska partier och inte att homosexuella avrättas i vissa länder för sin sexuella läggning. Inte glömma hur vissa religiösa minoriteter förföljs och tvingas lämna sina hem med hot och våld. Inte glömma alla flickor som dödas för att de låtit sig bli kära etc etc.

Allting verkar gå framåt; Tekniken med super-mobiler, 3D i vardagsrummet, e-boken. Det tillverkas bilar som drivs på el, har parkeringshjälp och till och med kan läsa vägskyltar. Nyare och bättre mediciner kommer hela tiden. Kriminaltekniken har utvecklats enomrt. Vi har nått så långt som till månen.

Men hur långt har den enskilda människan? Utvecklingen verkar ha stannat upp här. Eller snarare utvecklas vi bakåt verkar det som. Våldsammare, mer impulsiva, själviska, likgiltiga. Prylar har blivit viktigare än familj, vänskap, kärlek och allt som gör oss till just människor. Vi håller på att förlora vår mänsklighet. Ja det tror jag och det gör ont.

Frågan jag ställer då; är detta en värld någon vill leva i?


Kramkram

Jag blir så arg när någon smaskar. Speciellt när det är en fullt vuxen person. Borde den inte ha lärt sig att äta ordentligt. Med stängd mun alltså!

Jag lider varje dag när vi har lunch på jobbet. Jag har den oturen att jag har lunch med den värsta smaskaren i hela världen. Jag Varje gång vill jag ta tallriken och slänga på hennes ansikte. Men så får man inte bete sig på en arbetsplats :/ Nu har jag börjat hoppa över lunchen för att slippa det hemska oljudet.

Kan hon inte bara äta som normala människor gör?
Jag blir bara sååååå IRRITERAD!


Kramkram

Malmö Stad håller en tyst minut klockan tolv för Norge. Även vi i växeln kommer stänga.
Det är hemskt det som har hänt våra grannar i Norge och det minsta vi kan göra är att visa vårt stöd för alla som har mist en familjemedlem eller en vän.

Vi, Malmö Stad, har även under hela helgen haft våra flaggor på upphissade på halvstång.


Nyheten kom för mig som en chock. NORGE! Hur kan det vara sant! Sedan fick man höra om Utöja. Skjuta ner ungdomar?! Att nästan hunda personer har mist livet för att en enda människa tycker att det är OK är förargande. Det är skrämmande att veta hur långt vissa människor går för en åsikt som är dessutom felaktig. Vad tjänar det till att terrorisera en hel befolkning? Hur fan tänkte han?
Hoppas de låser in honom länge!

Kramkram

Jag blev chockad när jag läste igår på Sydsvenskan om Svenskt Näringslivs förslag.

De föreslår sänkning av studiemedlet för studenter som läser humaniora. Jag tycker att deras motiveringar är löjliga. De förstår sig verkligen inte på studentlivet, och inte arbetslivet heller. Detta av tre enkla anledningar:

1- Studiemedlet använder inte studenten efter examen. Pengarna används under studietiden och går till kurslitteraturen, transportmedel då många studenter pendlar, hyra, mat, olika försäkringar, mobil, internet, el etc etc. För många studenter är studiemedlet nödvändigt för att kunna studera och humaniorastudenterna behöver lika mycket pengar som övriga studenter.

2- Genom att sänka studiemedlet för ett visst område tvingar de folk att välja en utbildning som faller utanför detta område. Skälet är såklart ekonomin. Många studenter har CSN som enda inkomst och räcker inte den inkomsten så tvingas man kanske välja annan inriktning och i värsta fall hoppa av plugget helt. Ekonomiska aspekter ska inte bestämma vad jag, du eller någon annan ska välja att utbilda mig för. Svenskt Näringsliv ska inte välja vad vi ska läsa eller jobba med.

3- Om de nu genomför detta förslag och folk börjar utbilda sig och jobba inom områden som inte riktigt intresserar dem, hur bra är det egentligen? Jag har läst någontans (har glömt var) att personer som väljer utbildningar där jobbutsikterna efter utbildningen är bra, bara för att lättare kunna få jobb, lyckas inte så bra med studierna. Personer som däremot väljer utbildningar med mindre bra jobbutsikter men som de har intresse för lyckas betydligt bättre än de förstnämnda. Alltså kommer man inte långt om man tvingas eller tvinger sig till en utbildning som man saknar intresse för.

Utifrån dessa tre punkter kommer jag fram till att förslaget om sänkt studiemedel borde skrotas!

Länken till artikeln:
http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1505340/SN-Sank-studiestodet-for-humaniora.html


Kramkram

Det är otroligt hur vissa människor alltid lyckas göra ndra besvikna. Hur mycket de än anstränger sig så gör de andra besvikna ändå. Sviker de inte andra så sviker de sig själva istället. Vilket är värst egentligen? Att svika andra eller sig själv?

Vad gör man när man har svikit någon? Spelar det någon roll hur ledsen man är eller hur många gånger man säger förlåt? Det gör så ont den man sårat reagerar lugnt och sansat... nästan likgiltigt... man får nästan ingen reaktion alls förutom en besviken min som skär så djupt, och man står där helt stum som en jävla idiot för att man har gjort bort sig. Det är lättare om den andra personen visar ilska, skäller och visar oförståelse. Då kan man man skälla tillbaka. Då behöver man inte ha dåligt samvete och inte känna så tung skuld.


Hur fan ska jag ställa alllting till rätta?


Kramkram

De senaste åren har jag i princip haft huvudvärk dagligen 'o'
Det blir värre och värre med åren och de senaste månaderna har varit värst. Jag har provat alla möjliga receptfria resp. reseptbelagda mediciner. Jag har provat nässpray och akupunktur. Ingenting hjälper!
INGENTING!

Jag har flera olika huvudvärkstyper:

Migränhuvudvärken som sitter i vänster halvan. Den är dödlig. Jag blir ljus- och ljudkänslig. Jag blir yr, mår illa, kräks och kan inte göra annat än att ligga i sängen och plågas. Sova kan jag inte heller för jag har för ont för att kunna sova.

Sedan har jag migränliknande huvudvärk. Själva värken sitter bak i huvudet. Övriga symtom är samma som den som sitter i halva huvudet men några grader starkare.

Det finns den dunkande huvudvärken. Den känns som en hammare som slår på skallen från insidan. Yrsel och illamående är en självklarhet. Hammar-effekten blir förstärkt om jag rör mig snabbt, ligger ner, går upp eller ner för trappor, bara att gå överhuvudtaget förvärrar allt.

Jag har också den tryckande huvudvärken. Den sitter mest i pannan, sidorna och ansiktet (alltså kind- och käkbenen). Ibland känns det som om en yttre kraft trycker på huvudet, andra gånger är det en innre kraft som gör det :s Jag känner mig spyfärdig och klarar inte av att göra något.

Och till sist har jag den "vanliga" huvudvärken. Den som jag har idag. Den är inte inte lika stark som de andra men den är jävligt jobbig. Jag kan inte äta när jag har den eftersom jag mår illa hela tiden, som idag. Jag är hängig och snurrig i huvudet. Det blir svårt att koncentrera mig och jag blir irriterad av det mesta.

Jag har alltid någon typ av dessa och anledningen till att jag skriver om detta är att jag är så trött på hela skiten. Jag är så trött på mitt huvud att jag känner att jag kommer hugga av det någon dag! Och jag är så trött på alla läkare som fattar NOLL!

Senast igår var jag hos en läkare som skulle vara expert på huvudvärk. Han är en neurolog och blev skickad dit av företagshälsovården. Det bästa han kunde komma på var att jag har spänningsutlöst migrän! Det har jag hört förut och jag ville inte höra det igen. När jag berättade om de gångerna då jag tappar balansen och det svartnar till för någon sekund, sa han att det kan vara blodtrycksfall :s Enligt honom är det vanligt i min ålder och det finns inget att göra åt det! När jag påpekade att jag kör bil och att det kan vara farligt om det händer när jag kör, svarade han så dumt. Han sa att jag inte ska köra när jag har huvudvärk. Idiot! Jag har huvudvärk varje dag!

Jag orkar inte med att ha ont varje dag och jag vet inte vad jag ska göra åt det :(

Kramkram

I helgen träffade jag någon som tydligen inte gillar min klädstil. Han ställde en konstig fråga till mig. Såhär såg konversationen ut
Killen: om du blir ihop med en kille och han ber dig ändra din stil, gör du det?
Jag: nej, jag skulle aldrig be honom att göra det så varför ber han mig göra det!
K: nej men bara tänk om, bara om han verkligen vill se dig i annorlunda kläder?
H: nej jag skulle ändå inte ändra min stil
K: men varför inte?
H: om han verkligen gillar mig så borde han gilla mig som jag är. Kläder är ett uttryckssätt för den jag är!

Han förstod inte poängen, men ni förstår säkert att han menade sig själv när han pratade om "en kille"

Vad tycker ni? Borde man ändra sig om ens partner ber om det?

Själv tycker jag inte att det är okej. För mig handlar det inte om kärlek när ens partner ber en att ändra hela sin stil. För mig handlar det snarare om kontroll. Behovet att ha makt och utöva kontroll över sin partner är så stark att man till och med vill bestämma över partners kläder, smycken, smink osv.
Det finns en anledning till att människor har olika stilar. Det är för att de har olika personligheter. Jag tycker att val av bland annat kläder är ett uttryck för personlighet. Nu menar jag inte att folk ska placeras i olika kategorier utifrån det yttre. Det jag menar är att våra val av kläder, skor, bilar, husdjur, vänner, mat, filmer mfl påverkas till stor del av våra personligheter. Att be någon att byta stil är precis som att ta dennes personlighet ifrån den.

Jag skulle absolut kunna tänka mig att klä mig i något som min partner gillar vid något speciellt tillfälle. Klart att jag gör det för hans skull om han älskar mig och jag älskar honom. Men att plötsligt börja gå runt i färgglada kläder, högklackat och röda läppar... nej, då skulle jag inte vara jag och då är båda vi förlorare. Jag förlorar mig själv och han förlorar mig!

Jag kan tänka mig att många ungdomar, och även vuxna, skulle gå med på att ändra sin stil och annat också för kärleken. Självklart att det är fint att man vill offra mycket för den man älskar, men är det värt att offra den man är för? Och den man älskar, älskar den verkligen en tillbaka om han/hon ber en att ge upp den man är?
man ska tänka en extra gång på vad det egentligen handlar om innan man ger bort allt för någon som inte förtjänar det.

Kramkram

VS



Jag blev besviken igår när jag skulle titta på mit favoritprogram och istället för halv åtta hos mig visade de fyra bröllop. Jag gillar verkligen halv åtta och vill att de ska fortsätta med den istället. Det jag gillar mest mest med programmet är kommentatorn, han är så rooolig =D Det andra roliga är att det är helt vanliga människor som lagar maten. Inga kändiskockar osv.

Jag får nog ge fyra bröllop en chans trots att man får ångest eftersom alla hittar den rätte och gifter sig förutom en själv 0.o

Kramkram

För några dagar sen skrev jag om mobbing och vad man som anhörig till någon som har blivit/blir mobbad kan göra. Jag skrev också att föräldrar kan lära sina barn att inte mobba genom att lära de att acceptera andra som de är.

Något som jag inte skrev är vad den som blir eller känner sig mobbad kan göra. För det första så vill jag påminna om att det är aldrig ens fel att bli mobbad. Den som blir det behöver inte skämmas för vad andra gör. För det är ju så att det är de andra som gör fel!

Ett första steg kan alltid vara att prata om det som man blir utsatt för. Man kan prata med någon från familjen, en personal på skolan, en vän, en arbetskamrat eller en helt främmande människa på de många stödorganisationerna som finns. Det kan vara en vuxen, en jämnåring eller varför inte  någon som är yngre. Det viktiga är att inte hålla tyst om det som pågår.

Det kan kännas svårt att plötsligt börja prata om känsliga saker, det vet jag av erfarenhet. Man  kanske är rädd att bli avvisad och fördömd, rädd att förlora de man älskar och rädd att få skulden för allt. Och vet ni vad; man kommer att bli avvisad. Folk kommer att döma och ge en skulden. Många kommer att svika och vända en ryggen när man behöver de som mest. Många kommer visa sig vara falska vänner.
Det är den hårda sanningen.

Men det finns en annan sanning också;
Många kommer att stå kvar och stötta en igenom allt. Det kommer finnas minst en som alltid kommer finnas där för en. Jag vet inte hur lång tid och hur många rop på hjälp det krävs att hitta den människan, men jag vet att när man väl hittat denne så upptäcker man att det har varit värt mödan. Det känns oerhört skönt att veta att det finns någon där ute som förstår en, och att veta att det finns någon som man kan vända sig till när det mörknar. Man kan bli positivt överraskad eftersom den underbara personen kan faktiskt vara den där läskige kuratorn, eller den där tantiga skolsköterskan, eller den överbeskyddande föräldern, eller det där syskonet som verkar inte bry sig men som i själva verket gör det.

Det jag vill säga är: man kan bli besviken när man söker hjälp men det är värt risken eftersom man kan också bli positivt överraskad
Det finns massa underbara människor runtomkring oss, och om vi bara tittar noga så hittar vi dem :)


Kramkram

Ingen vill att sitt barn, syster eller bror, vän eller vem som helst egentligen ska lida så som Emma!
Ingen vill att nån älskad ska hata sig själv!

Man behöver inte göra mycket för att göra skillnad. Det räcker att föräldrar lär sina barn att respektera andra barn och acceptera de precis som de är. Skönhet kommer från insidan, inte utsidan!
Lärare behöver inte predika hela dagarna men de kan väl vara mer uppmärksamma och aldrig tolerera sånt.
Syskon kan prata med varandra om mobbning.
Vänner kan utöva grupptryck. Grupptrycket behöver inte alltid vara negativt. Vänner som ser att en vän mobbar någon kan prata med denne och försöka hjälpa honom/henne. Mobbare behöver hjälp också.

De flesta anar inte hur stor skillnad det kan göra att prata om viktiga frågor i livet


Krakram