darknessangel

Idag är en sån dag då man vaknar på morgonen och känner att det är idag världen kommer att gå under. Jag menar inte det gråa vädret eller hemska blåsten, utan hur jag känner innerst inne nånstans som egentligen inte finns. Det känns tungt när man andas, men det är inte lungornas fel. Hjärtat slår orytmiskt, men det är inte hjärtats fel. "Innerst inne" existerar bortom det kroppsliga, och kanske det själsliga oxå! Det gör inte ont men det är det mest obehagliga man kan känna. Man kämpar för att inte låta käslorna ta över, men snart inser man att man redan förlorat det slaget! 

Jag vill inte vara på jobbet och ha med folk att göra idag. Jag vill inte spela mamma åt syrran och fråga vf hon hade stängt av sin mobil igår, vf hon alltid ska  vara så oansvarsfull och få alla att bli oroliga. Jag vill inte spela psykolog åt mamma och lyssna på henne klaga över syrran, brorsan, andra syrran & hennes man osv.
Jag vill inte sitta här och spela Hanan åt mig själv och försöka övertyga mig om att livet är bra och att jag är på rätt väg.
MEN jag kommer göra allt detta skit för att nån måste göra det och jag råkar finnas där!
The show must go on, ellehur?

Kramkram

Jag blir så arg på hemtjänsten i malmö. Nåt slarvigare har jag aldrig varit med om! Jag får massa samtal från äldre personer som sitter hemma i flera timmar och väntar på att någon från hemtjänsten ska leverera deras mat, hämta deras sopor, tvätta osv men ingen dyker upp på de bestämda tiderna! Och när vi ringer till dem på hemtjänsten så är där ingen som svarar. Det kvittar vilken stadsdel det gäller. Hur kan de som jobbar där bara glömma bort sina klienter? Så oansvarigt! Och man känner sig så värdelös när man inte kan hjälpa de personerna. Det enda jag kan göra är att hitta nån lämplig att koppla samtalet till, och som sagt är det inte alltid de svarar, och jag får tillbaka de förtvivlade personerna som försöker få tag i nån som kan förstå att de är faktiskt oxå människor och är värda att behandlas därefter.

Det är ännu värre när de ska få mediciner från sjuk- och distriktssköterskorna och dessa inte kommer med medicinerna i tid! Mediciner är inget att leka med :s

Men mkt beröm våra gamla ska få för deras tålmodighet (om man kan säga tålmodighet) Jag sj skulle aldrig klarat att vänta på nån i FLERA timmar :O

Hallå Malmö stad! Vart är vi på väg?

Kramkram

Det finns alltid nåt som håller mig vaken om nätterna. Det finns alltid en dilemma som måste löses på nåt sätt, och det känns fel vilket jag än gör.

Jag blev jätteglad när jag fick mitt jobb (telefonist på televäxeln malmö stad) Jag trivs bra och har lärt mig det och kommit in i rutinerna rätt fort. Det är bara en en sexmånaders anställning. Det låter som lång tid men det är det inte. En och en halvmånad har redan gått och det känns som om jag varit här i en vecka *o* Hsh så måste jag fatta ett beslut. Ska säga upp mig september och börja plugga igen? Eller ska jag fortsätta här till december och hoppas på en fastanställning efteråt?

Om jag väljer att säga upp mig och plugga så är det inte säkert att jag klarar den kursen och då har jag inget att göra till våren, dvs jag förlorar allt. Om tackar nej till kursen och jobba den hösten så är det inte säkert att jag får fastanställning och då har jag inget att göra till våren, dvs jag förlorar allt. Fattar ni vf det känns fel hur jag än gör? Ett fel beslut och allting är förstört (mer än det är nu!)

Jag vet att inte kan få allt men jag kan inte förlora allt?
Hur fan ska jag lösa det? :'(



Kramkram