darknessangel

Familjens höga skratt dånar i det vittäckta huset. Snön har vräkt ner för tredje dagen i rad denna kalla dag, precis som lille Anton hade önskat sig. Att skriva ner en önskning gör den starkare, hade hans tre år äldre syster Malin lärt honom när han var liten. Anton älskar sin storasyster över allt annat och hennes ord är den enda sanning han känner till, något som hon utnyttjade klyftigt i deras buslekar när de var små. Nu är Malin tonåring och föredrar att sitta framför datorn, eller träffa sina kompisar för att prata hemligheter som Anton inte får ta del av. Han däremot som fortfarande inte passerat nioårsåldern känner inte att han har lekt färdigt. Hans försök till närmanden provocerar Malin, men det gör honom ingenting. Ersätter hon honom med andra att smida planer med, får hon ta konsekvenserna. Hans nya nöje i livet har blivit att reta sin syster och hennes mesiga väninnor. De skriker och hoppar runt när han skrämmer dem med sin nyköpta smeagol-mask.

Idag blir det dock inga bus och inga bråk syskonen emellan. Kring juletiderna ska man vara snäll annars får man inga julklappar. Både Malin och Anton ser fram emot att öppna sina fint inslagna paket i guldiga omslagspapper och därför håller de sig i skinnet. Föräldrarna och Malin har satt sig i soffan i väntan på att Anton ska spela upp sin pjäs. Han förflyttar sig snabbt från den ena sidan av rummet till den andra och härmar Smeagols onda och goda röst. Som avslutning ställer han en fråga till publiken;
- Hur fick Smeagol namnet Gollum? Anton har inte tålamodet att vänta på ett svar.
- För att han lät konstigt när han hade förvandlats, svarar han på sin egen fråga och grymtar som Gollum. Familjen skrattar. Anton är nöjd med sin insats. Brasan i den öppna spisen brinner oavbrutet. I lågan brinner också en hemlighet; en liten papperslapp med den önskan Anton hade skrivit tidigare under dagen.

Klockan har passerat midnatt. Det är julafton. Anton hör krypande rörelser under sängen. Exalterat böjer han ner överkroppen för att ta titta. Det dämpade röda ljuset från hans tomtelampa lyser på ett par överdrivet stora ögon. En blek och benig gestalt kryper bakåt för att gömma sig. Ett leende formas på Antons läppar. Gestalten förstår att pojken är en vän och vågar sig fram. De sätter sig båda på golvet och betraktar varandra med stor nyfikenhet. Anton tar första steget till deras samtal som blir flera timmar långt.
- Jag vet vad din syster kommer att få i julklapp, säger Gollum.
Anton frågar ivrigt vad Malin kommer att få samt hur hans nya vän har fått reda på det.
- Julen är magisk, svarar Gollum.
Anton är inte övertygad. Smeagol ser sig omkring i rummet och får syn på en tomteluva. Han tar på sig den och blåser upp magen för att likna jultomten.
- Sådär! Nu är jag jultomten. Ho ho ho. Är du nöjd?
- Mer än nöjd, svarar Anton med ett kvävt skratt för att inte väcka familjen.
Lyckan är obeskrivlig. Anton har fått sällskap av sin favoritfigur. Men något saknas för att göra denna jul oförglömlig.
- Vad är det dyrbaraste av allt för Gollum? frågar Smeagol och pekar på sitt finger.
- Ringen! replikerar Anton.
Smeagol lyckas utan vidare ansträngning övertyga Anton att föräldrarna har tänkt ge hans syster en ring i julklapp. Inte vilken ring som helst, utan den dyrbaraste ringen av alla.
- Jag måste få tag i den om jag ska kunna stanna här, säger han, ett hest läte.
- Vi fixar det min vän.

Försiktigt går de till nedre våningen och sätter sig bredvid julgranen där alla julklapparna ligger. I hopp om att hitta en guldskimrande ring börjar de öppna det ena paketet efter det andra. Efter några minuter tänds lampan i vardagsrummet. På trappan står mamma och pappa och tittar undrande på Anton som har blivit arg över avbrottet i hans sökande.
- Vad sysslar du med? undrar mamman och börjar gå mot sin son som reser sig upp.

Hon stannar och tittar åt det hållet som Anton riktar sin blick mot. Blicken vandrar tillbaka mot henne, sedan mot sin pappa för att till slut landa på systern som också hört oväsen och kommit ner. Antons ögonbryn är sammandragna och han väntar på en signal från Smeagol som försöker göra sig osynlig bakom julgranen. Han snubblar över ett av alla paket på golvet och landar på ryggen med en duns. Det drar till sig Antons uppmärksamhet.
- Är du okej Anton? Nu är det pappas tur att fråga.
- Nej! svarar Anton bittert. Ni vill ge ringen till henne, fortsätter han och pekar med en skakig hand på sin syster.
- Det är inte roligt, meddelar Malin.
- Det är inte dags för lek. Kom och lägg dig! beordrar mamma medan hon tar några steg närmare sin son.

Smeagol har kommit på benen och har lyckats få grepp om Antons arm. När mamman är tillräckligt nära svingar han armen mot henne. Det går så fort att Anton inte hinner uppfatta situationen. Handen känns fuktig och mamman ser vettskrämd ut. Blod på handen. Djupa sår på mammans hals.
- Vad har du gjort? frågar han och tittar förtvivlat på ett skrattande ansikte.
- Det var du som gjorde det Anton, påstår Gollum.
Pappa kommer rusande mot sin fru och blodet forsar. Han ropar till sin dotter att ringa en ambulans medan han håller sin blödande fru i famnen och tittar chockat på sonen som står förstenad på plats tills han ser något blinka i pappans hals. En kedja och en ring.
- Ja ta den! Ta den! Nu eller aldrig, uppmanar Gollum.

Anton tar sats och med en enda rörelse sliter han av guldhalsbandet från pappans nacke. I handen håller han en glimrande liten ring.
- My precious, uttalar Anton och Smeagol samtidigt.

Deras skratt ekar i det vittäckta huset.

Intressant artikel på SvD om litteratur och läsande. Läs gärna genom att klicka på länken nedan.

http://www.svd.se/kultur/unga-laser-mindre-i-bocker_7334041.svd

Jag som är skribent och har planer att bli författare i framtiden (helst NU!) vill jag att folk ska läsa mer. Särskilt unga för om de läser när de är unga fortsätter de med det i äldre ålder också, de flesta iaf.

I artikeln ställs frågan. Vad har litteraturen som inte andra medier har?
Jag tittar gärna på film, läser bloggar och tidningar men att läsa en bok har sin egen magi. Här menar jag skönlitterära böcker, även om fackböcker också är spännande att läsa när man inte tvingas till det genom utbildningen.

Att få hålla en bok i handen, något konkret som man kan bläddra i, känna, se och lukta på är speciellt. Ja jag brukar lukta på mina nya böcker papperssort har sin egen doft. Grova gulaktiga papper doftar bäst =) Utöver det så kan en bok förvaras, lånas ut, ges bort. Ägandebiten är alltså viktig. I artikeln tar de upp pråkaspekten. Att läsa en längre text med bra språk leder till rikare ordföråd och bättre läsförståelse. Man blir en bättre skribent också. Boken erbjuder även att låta läsaren måla sina egna bilder av personerna och miljöerna där berättelsaen utspelar sig. Det stimulerar fantasin inte bara för barn utan för vuxna likaså.

Jag tror att det är mitt läsintresse som hjälpte mig på traven när jag lärde mig svenska. Genom att utmana mig själv till att läsa svåra böcker som jag inte förstod till 100% kunde jag utveckla mitt språk till den nivå jag befinner mig på idag :)


Kramkram

Två människor
Två vägar
Ett öde

Sju år senare
Och sju vakna dygn
Många mardrömmar
Med en mindre dos verklighet
Träffas de igen
Men att somna är blott en dröm

Projekt "Vaken" är romanen som kommer att skrivas under sju dagar i en stuga mitt ingenstans. I höst, när världen målas om i orangea färger, kommer orden att falla på pappren likt löven som pyntar marken. När världen somnar in i väntan på vinterns vilda kyla oh mörka dagar, vaknar någon till. Något vaknar till!


Kramkram

Jag faller ner. Jag faller och faller och det finns ingen som tar emot mig. Där finns det inget som tar emot mig. Så jag fortsätter att falla.

Kroppen blir tung och jag känner hur livet dras ur mig. Luften tar slut. Fjärilarna i magen förvandlas till kraftsugande små monster. Små varelser kryper hysteriskt inuti mina fingrar och vill ut. De kryper vidare till armarna. Snart till hela min kropp. Jag måste kapa av utflödet. Måste skapa hinder i deras väg.

Jag faller forfarande. Jag gör vad jag måste och blundar länge. Jag faller och faller och sedan träffas av något hårt.
Verkligheten!

National Novel Writing Month

Den går ut på att skriva en novell/bok på 50 000 ord under en månad. November är månaden. Det är ingen tävling utan något som man gör för sin egen skull. Man kan få pepp och uppmuntran från andra medlemmar och kanske bestämma träff med deltagare från samma stad :)

Spännande utmaning men nu har jag missat fyra dagar från månaden. Jag har massor med skolarbete och två tentor att plugga till. Är det verkligen smart att delta det året? Nää... men det gör jag nog också. Vi har konstaterat innan att jag är inte så smaret ;)

Här är länken till den som vill utmana sig själv i november

http://www.nanowrimo.org/en/dashboard

Kära 16 åriga Jag
Jag vet inte vad jag ska säga till dig
Ibland känns det som om jag inte känner dig
Jag är 23 år nu men saknar fortfarande svar
Jag vill be dig fortsätta kämpa
Men jag vet att du kommer göra det
Jag vill be dig vara stark
Men jag vet att du är
Jag vill berätta att du kommer bli sviken,
Lycklig och älskad igen
Men jag vet att det är en lögn

Mitt 16 åriga Jag
Jag skulle vilja be dig att inte gå samma väg som jag
Var inte rädd att växa upp!
Jag försöker gå vidare
Men alla minnena finns kvar
Varför klamrar du dig fast vid mig?
Jag är vuxen idag
Och jag vet inte hur jag ska rädda dig

Mitt 16 åriga Jag
Det finns ingen enkel lösning
Ja, livet är tufft
Och det gör ont med varje andning
Ja, livet är orättvist
Men det har vi klarat av visst!
Vi trodde inte att vi skulle bli så gamla
Vi trodde aldrig att vi skulle bli över tjugo år
Men se på oss
På stadiga ben här vi står
Mot alla odds
Och genom alla svårigheter
Och trots att vi ibland glömt varför vi lever
Är vi kvar

Mitt 16 åriga Jag
Utan dig skulle jag inte finnas idag

Så många gånger
Som du velat ta ditt liv
Så många gånger
Som din själ velat känna en kniv
 

Så många gånger
Som du har gett upp
Så många gånger
Som du har misshandlat din kropp

Så många gånger
Som jag sett dig svag
Så många gånger
Som jag bara gått iväg

Så många gånger
Som jag har vänt dig ryggen
Så många gånger
Som jag har gjort dig besviken

Hur många gånger behöver jag be om förlåtelse?
Kommer jag någonsin att få tillåtelse?
Att stiga in i din värld?
Att få veta varför du ser allting i svart?

Hur många gånger behöver jag säga förlåt?
Finns det några ursäkter?
Räcker det att jag skriver en låt?
Eller att undra över det som smärtar?

Kommer du kunna förlåta mig?
Kommer vi kunna gå vidare?
Trots att jag inte alltid varit där för dig?
Jag trodde du var en krigare

Har varit rädd att säga några ord
De kanske sårar dig
Vill inte orsaka dig mera ont
Vill inte förstöra det som finns kvar av dig

Det gör ont att förstå hur du mår
Därför försöker jag förneka
Men när jag ser en tår
Börjar jag tveka

Jag lovar jag ska ändra mig
Jag ska ta mitt ansvar
Jag ska hjälpa dig
Även om jag inte har alla svar

Ännu har vi kraft
Ännu kan vi strida
Låt mig ta din hand
Förlåt mig, och låt oss tillsammans genom livet glida

Har gjort en ny omslagsbild till min novell "Sista berättelsen om henne"



Novellen kan läsas här


Kramkram

YES mina vildsinta böcker har kommit :) Och det bästa med dem är att mitt namn är med

Där ser ni mitt namn

Mitt namn står tillsammans med andra duktiga författares namn. Några av de som är med är redan utgivna författare. En dag kommer jag bli som dem. Alltså bli utgiven. Fram till den dagen fortsätter jag skriva noveller och dikter.


Sådär glad ser man ut när man har fått sina böcker ^^

De som vill köpa boken kan beställa direkt från mig så får man lägre pris ;)


Kramkram

Kebab

Kebab är det godaste jag vet
Mot tungan känns den som len sammet

Doften kan jag känna på avstånd
Den ger mig nästan stånd!

När jag ser en kebabrulle vattnas det i munnen
Och när ja slukat den är hungern försvunnen

Mmm dressingen, hettan och köttet
Men jag börjar oroa mig för kroppsfettet

Priserna är inte riktigt låga
Och mina kolesterolvärden är skyhöga

Kebab, snälla du får inte försvinna
För min slanka figur kommer jag ändå aldrig åter vinna

Ja du har sänkt min självkänsla
Men när allting kommer omkring,
så är du ett jävligt god bränsle

Är VILDSINT här ^____^
Det är bara att vänta på avi från posten. Sedan blir det att tvinga folk jag känner att läsa den ;)


Ännu ett omslag som jag hade gjort. Det vinnande omslaget får ni se när jag har fått mina ex :)

Detta blev mitt bidrag ti9ll tävlingen/skrivövningen som skrivsida.com kör igån på k1. Temat är "Ingenting" ingenting får hända! Men bara för att ingenting händer betyder det inte att texten ska vara tråkig. Man kan ändå fånga läsarens intresse. Mycket kan hända när ingenting händer ;) Hur kan det gå till? Läs texten så förstår ni =)




INTENSIVT

Intensivt. Luften blir tung. Utdragna andetag. Leendet fryser till is. Dör på hennes läppar. För evigt där men ändå inte. Utdragna läppar som föreställer tomhet. Ingen glädje. En ilsken min som döljer sig bakom nattsvarta ögon. Ett par stirrande ögon som verkar ha fastnat i tiden. I ett ögonblick av hat. Inte mot den som har yttrat orden, utan mot mottagaren av dem. Mot sig själv. Avsky och äckel. Hon ger dem anledning att säga saker. Hon gav honom anledning att säga det till henne. Kasta orden mot henne utan förvarning. Bara öppna munnen och yttra dem som vore de i en vardagslek där alla barnen får lov att vara elaka eftersom de vet att det är lek. Hon är inte barn. Han är inte barn. De befinner sig inte i en lek. De är på en arbetsplats. Hennes arbetsplats. Han är ingen lekkamrat. Han är hennes arbetskollega. Han försöker samtala. Vara rolig. Eller kanske bara tränga sig igenom hennes murar. Tror att orden kan ta sig förbi. Bryta sig in.

Ingenting kan ta sig in. Få henne att öppna sig för att släppa in ljuset. Släppa in folket. Låta dem läsa av henne som en olåst bok. De får se omslaget. Det fintprydde omslaget. De får gärna nudda vid ytan och skrapa på den, men insidan vill hon helst ha undangömd. Livet ska ligga i tryggt förvar mellan två solida pärmar.

Hans ord är blinda. De hittar inte vägen in. De studsar vid ytan. Inte tillräckligt starka för att förgöra henne. Men mäktiga nog är de för att kunna skada henne. För att slita sönder några sidor inom henne. Han märker det. Han känner orden som studsar tillbaka till honom. Han känner dess isande kraft. Tystnaden omslutar dem och säger mer än någon av dem någonsin trott sig kunna uttrycka. Han ser pappersskärvorna flagna ur henne. Ser henne gå sönder och bli hel på nytt. Han vill inte gå in på djupet! Han vill inte veta. Blir mållös. Andas tungt. Det känns intensivt!

På kapitel1 har lektorn från skrivsidan.com startat en forumstävling där man ska skriva en text/novell om  ingenting. Ja ingenting! Ingenting ska hända helt enkelt. Man kan beskriva en person, en plats eller en känsla. Det Texten kan handla om regndroppar som faller ner, ljudet av en fläckt som surrar i öronen, ett barn som trillar, ett par som kyssas eller en fruktansvärt äcklig måltid bara för att nämna några idéer.

Har du bättre förslag? Kliar det i fingrarna? Lämna gärna ett bidrag genom att klicka på länken nedan

http://kapitel1.se/forum/thread/29148

Texten ska vara på ungefär en A-4.
Priset är en nyutgiven bok direkt från tryckeriet. Äran är kanske ändå det viktigaste om man vinner. Det är det för mig ;)

Mer om skrivsidan.com
http://skrivsidan.com/


Kramkram

Vardag

En ny morgon

Dra upp rullgardinen och möta världens dystra ansikte

Höst, moln, vind, och regnet slår mot rutan

Åska och dunder i mitt hjärta

Och denna plågsamma längtan

Blir det någonsin vår?

Mitt på dagen

Ångesten kommer och går

Måste plugga jogga

Chatta tvätta

Shoppa klippa

Jobba jobba jobba

Hålla min hjärna sysselsatt

Inte från balkongen hoppa

Kvällen anländer

Dra ner gardinen och möta rädslan

Sorgen smyger sig på

En ny tår

En blöt kudde

Och minnen som river upp gamla sår

Min vardag

Mina år

Mitt liv

Martin är en författare på kapitel1 som har bland annat skrivit dialoger. De är roliga, sorgliga, sanna, trovärdiga och overklighetsenliga. de är med andra ord helt absurda. Har du tid över någon gång och du vill läsa något annorlunda, kika då in på hans sida genom att klicka på länken:

http://kapitel1.se/martin-glannhag/absurda-dialoger

Ha en trevlig läsning

Kramkram

Vi är alla hos min stora syster. Alla fyra systrarna. Sitter på soffan och lyssnar till regnet som smattrar mot fönsterrutorna. Vi har chips- och popkornskålar. På TV:en visas en film som ingen av oss ger större uppmärksamhet. Vi sysslar med något roligare. Äldsta systern ska visa sina färdigheter i spåkonst. Mellansystern börjar. Efter henne är lillsyster på hugget och vill se en glimt av sin framtid. Sedan är det min tur.

Jag tar den enorma ordboken och håller den hårt mellan handflatorna. Man ska säga sitt namn, sin mammas namn och slutligen önska sig något. Det avslöjar man inte, utan det ska sägas endast inne i tankarna. Det ska tänkas helt enkelt. Jag gör det och slår upp en slumpmässig sida i boken. Där, inte i orden utan mellan dem, kommer min framtid att uppenbara sig. 

I samma sekund som jag räcker min syster boken känner jag en iskall hand drar sina fingrar längts ryggraden. Vad har du gjort? viskar en röst i mitt huvud. Hon kan visst även läsa ut saker som är aktuella och saker som har hänt. Det är inte framtiden som gör mig rädd. Tänk om hon kan läsa mitt förflutna? Tänk om jag har slagit upp sidan om mitt liv? Jag ångrar mig. Jag mår illa. Vill dra mig ur leken. Vill försvinna. Riva sönder hela boken. Sudda bort orden. Kasta om bokstäverna. Få dem att säga något annat. Säga att jag mår bra. Att livet går som dans på rosor. Visa den ljusa sidan och låta den mörka vila en stund i skuggan av mig. Jag vill gå ännu längre. Ingripa i verkligheten. Revidera den. Forma om mitt liv och börja om på nytt.

Hon börjar prata om för mig ofarliga saker. Lugnet infinner sig igen. Hon säger att jag har en hemlighet. Mitt hjärta slår ett extra slag. Hon säger att den är för tung att bära själv. Ett extra andetag. Hon säger att det är något som jag gör eller har gjort. Hon säger att det är något som skrämmer mig. Att jag är rädd att bli avslöjad. Jag sväljer. Munnen är torr och det skavar i halsen. Alla ögon är riktade mot mig och väntar i tystnad på ett svar. En bekräftelse om det som har sagts. Vad har du gjort? viskar rösten igen. Jag vill inte gripas av panik. Det är bara att föneka, men den är för stor för att förneka den hemligheten. Jag låtsas leta i tankarna efter en hemlighet som skulle kunna vara den hon menar. Rynka ögonbrynen och himla med ögonen. Låtsas att jag inte kan hitta den hemligheten. Blickarna riktas åter mot min syster och hon går vidare med något annat.

Jag vet att de vet. Och de vet att jag vet att de vet. Men där sitter vi och ingen säger ett ord. Systrar av samma kött och blod. Sitter tillsammans i samma rum. Andas samma luft och lyssnar på samma regdroppar. Vi vill säga samma sak och blundar vi alla för samma sak. Vi sitter där och låtsas att jag mår bra. Att livet går som dans på rosor. Jag visar den ljusa sidan och det är den de väljer att se.

Varför frågar de inte? Är de rädda? Vad är de rädda för i så fall? Sanningen? Den är kanske för tuff för dem att hantera. Något kommer kanske gå sönder om sanningen kommer fram. Kanske de. Kanske jag. Är de rädda för en konfrontation? Det är väl jag som borde vara rädd för det, vilket jag också är. Eller har jag kanske inbillat mig allting? De har inte den blekaste. Anar ingenting. Inte ens i närheten. De tror att jag mår bra. Att livet för mig är som dans på rosor. Och min ljusa sida tror de verkligen på.

De vet ingenting,
och jag har inte gjort någonting.