darknessangel

Den 22:a februari fyllde jag hela 24 år 'O' Jag hade inte planerat att göra något speciellt eftersom det var en helt vanlig erbets-/skoldag.
MEN
Systrarna hade annat i tankarna.
Jag och en min storasyster hade sovit hos min andra storasyster natten innan och på morgonen kom de in till med en bronwnie och tomtebloss och sjöng för mig :D


Senare på dagen frågade lillasystern när skulle jag vara hemma och sa att mamma skulle komma till mig med matlåda ^^ När det var dags för mamma att komma visade det sig att det var min syrra som stod utanför min dörr. Hon hade med sig en kladdkaka, dricka och min favorit hot wings från McDonalds =D Vi käkade och sedan drog till spelhallen på Big Bowl. Det var skönt att krocka med bilar utan att oroa sig för att bli skadad ^__^


Sedan skulle jag tillbaka till min andra syster och sova där även den natten. När jag knackade på dörren öppnade mina två äldre systrar med en prinsesstårta och en sång =)


Så jag fick mycket sött den dagen men mycket trevligt också ^^
Igår var det födelsedagsfesten, men det skriver jag om i ett annat inlägg

Tack alla för tårtorna ^^


Kramkram

finns det inte mycket mer att göra än att svika tillbaka. Sedan upptäcker man att den enda man har svikit är sig själv. Då är det försent att gå tillbaka!

Kramkram

Måste ses!

Kramkram
(och glöm inte säkerhetsbältet)

Huvudvärk huvudvärk Huvudvärk huvudvärk Huvudvärk huvudvärk Huvudvärk huvudvärk Huvudvärk huvudvärk Huvudvärk huvudvärk

Hela min vecka förra veckan såg ut såhär, och det var egentligen inget nytt för mig. Det nya var bara att värken kändes som migränvärk men att jag hade den ständigt under nio dagar! NIO DAGAR! Smärtan hoppade fram och tillbaka i huvudet, några timmar satt den i vänstersidan och andra timmar i högersidan. Under de dagarna har jag inte kunnat åka till föreläsningarna för att köra bil är inte så smart när jag har så ont och är så yr. Åka buss eller tåg är inget allternativ då jag mår illa hela tiden och risken finns att jag spyr på vägen.

Förutom att jag har missat viktiga föreläsningar, ett grupparbete, mått rentav skit, spytt flera gånger under veckan och sovit otroligt dåligt så har jag även låtit hatet mot min kropp växa. Jag förbannade den varje vaken stund. Liksom varför? varför varför varför!!! Varför ska jag ha ont så jävla ofta? Kan inte nån idiot till läkare där ute säga varför jag har huvudvärk ständigt?

Jag är så trött på att min kropp ska motarbeta mig! Jag orkar verkligen inte ha det så längre. Jag blir bara så vansinnigt arg för att min smärta hindrar mig från att göra mycket.

Emma Igelström
Bakom hennes framgångar och medaljer gömde sig en annan verklighet!

Låt mig nu berätta om Hanan och det MVG-barnet ni tror att ni känner. Vill ni inte veta sanningen så läs i så fall inte vidare.

Prestationsbehovet började rean i första klass i lågstadiet. Vet inte om det var min egen ambition att vara bäst eller mina föräldrars press som ställde till det. Man skulle alltid få de bästa betygen annars var bältet där redo att slå. Men jag lyckaes leva upp till kraven som senare blev förväntningar. Jag fick en kick av att vara bäst, att prestera bäst, för då, då slapp man bli utskälld och man slapp höra hur vädelös man var. Att vara bäst blev ett beroende.

Beroendet fortsatte även i gymnasiet i det nya landet Sverige. Jag började gymnasiet efter att ha bott i Sverige i 1,5 år. Bara! Och jag gick ut första ring med MVG i allt förutom matte. Tror ni jag var glad över mina MVG:n? Nej, jag var ledsen över mitt VG i matte. Seriöst?! Hallå bättre än så kan man inte bli med dina förutsättningar tjejen, skulle jag ha skakat om mig själv för att väcka mig. Det enda jag kunde tänka på då (precis som Emma) var hur jag skulle kunna toppa det här. Hur jag skulle året efter bli ännu bättre, få ännu högre betyg, prestera ännu mer. Jag gav inte mig chansen att njuta av det jag hade fått då. Hur kunde jag göra det när allas förväntningar sköt upp i höjderna? Lärarna, föräldrar, syskon och klasskamrater. Plötslig var jag inte ingenting längre. Jag blev något. Jag blev mina prestationer. Jag blev några svarta bokstäver på ett papper som lärarna viftade stolt med. Jag var ett betyg i deras listor. 

Trots denna "framgång" kände jag mig oduglig och var oförmögen att se det som andra såg och tyckte var så bra. Det var då jag fick min förstta kontakt med en  osynligt ansikte som har rört om i mitt liv ordentligt. Ångesten som blev min bänkkamrat, min medresenär och inneboende.

Den höga betygnivån höll inte hela gymnasiet. Varje nytt VG innebär färre MVG och därmed mer ångest. Sista året kollapsade systemet helt. PÅ utsidan var jag den vanliga tjejen både hemma och i skolan. Jag var den som inte märktes och inte lämnade större intryck än på pappren. Men på insidan var jag både tom och på gräsen till en explossion. Många gånger var jag beredd att bara ge upp allting för jag orkande inte känna mer. De som höll mig tillbaka var min bästa vän och min bästa syster, trots att de inte riktigt visste vad som pågick under ytan. Men jag skyller ingget på dem att de inget visste. Det var jag som var så instängd i mig själv och min egen värld där ingen fick komma in.

Det jag hade behövt då är någon som kunde säga att jag dög precis som jag var. Att jag kunde få lov att vara sjuk och få dåligt betyg utan att det skulle betyda världens undergång. Men återigen så var det mitt eget fel eftersom jag inte lät ågon veta att min framgång hade blivit en belastning. Jag hade överträffat mig själv och kunde inte leva upp till allas förväntningar mer, och det gjorde så ont i mig.



Iddag har jag vänner som förstår mig och som alltid finns där för mig. Tyvärr måste jag ändå erkänna att jag började öppna mig försent. Jag var redan trasig när jag släppte in dem ooch även om de kan hjälpa såren att läka så finns ärren alltid kvar.


Kramkram