darknessangel

Till anledning av förra inlägget skriver jag detta. Jag har fått en del intressanta kommentarer och mejl på förra inlägget. De flesta verkar hålla med mig. Men jag ska göra tydligt varför jag tycker som jag gör.

Jag har ändrat på mig och försökt anpassa mig efter andras krav många gånger, men resulttatet blev alltid samma; någon var ändå missnöjd.
Det jag har lärt av den erfarenheten är att hur mycket man än ändrar på sig så kommer någon, minst en, att ändå vilja ändra på en ännu mer. Den personen blir aldrig nöjd. Sedan har jag lärt mig att detta missnöje beror inte på mig, utan det beror på den personen själv. Den personen är egentligen missnöjd med sig själv. Tyvärr är det alltid lättare att kritisera andra och påpeka deras brister än att titta på sig själv med kritiska ögon. Den personen har ett behov att trycka ner andra för att kunna känna sig värd, för att kunna känna att han/hon duger. Sådana människor finns överallt och att försöka göra de alla tillfreds kommer att resultera i att man förlorar sig själv.


Därför är jag som jag är :)

Kramkram

I helgen träffade jag någon som tydligen inte gillar min klädstil. Han ställde en konstig fråga till mig. Såhär såg konversationen ut
Killen: om du blir ihop med en kille och han ber dig ändra din stil, gör du det?
Jag: nej, jag skulle aldrig be honom att göra det så varför ber han mig göra det!
K: nej men bara tänk om, bara om han verkligen vill se dig i annorlunda kläder?
H: nej jag skulle ändå inte ändra min stil
K: men varför inte?
H: om han verkligen gillar mig så borde han gilla mig som jag är. Kläder är ett uttryckssätt för den jag är!

Han förstod inte poängen, men ni förstår säkert att han menade sig själv när han pratade om "en kille"

Vad tycker ni? Borde man ändra sig om ens partner ber om det?

Själv tycker jag inte att det är okej. För mig handlar det inte om kärlek när ens partner ber en att ändra hela sin stil. För mig handlar det snarare om kontroll. Behovet att ha makt och utöva kontroll över sin partner är så stark att man till och med vill bestämma över partners kläder, smycken, smink osv.
Det finns en anledning till att människor har olika stilar. Det är för att de har olika personligheter. Jag tycker att val av bland annat kläder är ett uttryck för personlighet. Nu menar jag inte att folk ska placeras i olika kategorier utifrån det yttre. Det jag menar är att våra val av kläder, skor, bilar, husdjur, vänner, mat, filmer mfl påverkas till stor del av våra personligheter. Att be någon att byta stil är precis som att ta dennes personlighet ifrån den.

Jag skulle absolut kunna tänka mig att klä mig i något som min partner gillar vid något speciellt tillfälle. Klart att jag gör det för hans skull om han älskar mig och jag älskar honom. Men att plötsligt börja gå runt i färgglada kläder, högklackat och röda läppar... nej, då skulle jag inte vara jag och då är båda vi förlorare. Jag förlorar mig själv och han förlorar mig!

Jag kan tänka mig att många ungdomar, och även vuxna, skulle gå med på att ändra sin stil och annat också för kärleken. Självklart att det är fint att man vill offra mycket för den man älskar, men är det värt att offra den man är för? Och den man älskar, älskar den verkligen en tillbaka om han/hon ber en att ge upp den man är?
man ska tänka en extra gång på vad det egentligen handlar om innan man ger bort allt för någon som inte förtjänar det.

Kramkram

VS



Jag blev besviken igår när jag skulle titta på mit favoritprogram och istället för halv åtta hos mig visade de fyra bröllop. Jag gillar verkligen halv åtta och vill att de ska fortsätta med den istället. Det jag gillar mest mest med programmet är kommentatorn, han är så rooolig =D Det andra roliga är att det är helt vanliga människor som lagar maten. Inga kändiskockar osv.

Jag får nog ge fyra bröllop en chans trots att man får ångest eftersom alla hittar den rätte och gifter sig förutom en själv 0.o

Kramkram

För några dagar sen skrev jag om mobbing och vad man som anhörig till någon som har blivit/blir mobbad kan göra. Jag skrev också att föräldrar kan lära sina barn att inte mobba genom att lära de att acceptera andra som de är.

Något som jag inte skrev är vad den som blir eller känner sig mobbad kan göra. För det första så vill jag påminna om att det är aldrig ens fel att bli mobbad. Den som blir det behöver inte skämmas för vad andra gör. För det är ju så att det är de andra som gör fel!

Ett första steg kan alltid vara att prata om det som man blir utsatt för. Man kan prata med någon från familjen, en personal på skolan, en vän, en arbetskamrat eller en helt främmande människa på de många stödorganisationerna som finns. Det kan vara en vuxen, en jämnåring eller varför inte  någon som är yngre. Det viktiga är att inte hålla tyst om det som pågår.

Det kan kännas svårt att plötsligt börja prata om känsliga saker, det vet jag av erfarenhet. Man  kanske är rädd att bli avvisad och fördömd, rädd att förlora de man älskar och rädd att få skulden för allt. Och vet ni vad; man kommer att bli avvisad. Folk kommer att döma och ge en skulden. Många kommer att svika och vända en ryggen när man behöver de som mest. Många kommer visa sig vara falska vänner.
Det är den hårda sanningen.

Men det finns en annan sanning också;
Många kommer att stå kvar och stötta en igenom allt. Det kommer finnas minst en som alltid kommer finnas där för en. Jag vet inte hur lång tid och hur många rop på hjälp det krävs att hitta den människan, men jag vet att när man väl hittat denne så upptäcker man att det har varit värt mödan. Det känns oerhört skönt att veta att det finns någon där ute som förstår en, och att veta att det finns någon som man kan vända sig till när det mörknar. Man kan bli positivt överraskad eftersom den underbara personen kan faktiskt vara den där läskige kuratorn, eller den där tantiga skolsköterskan, eller den överbeskyddande föräldern, eller det där syskonet som verkar inte bry sig men som i själva verket gör det.

Det jag vill säga är: man kan bli besviken när man söker hjälp men det är värt risken eftersom man kan också bli positivt överraskad
Det finns massa underbara människor runtomkring oss, och om vi bara tittar noga så hittar vi dem :)


Kramkram

Bästa vännen. Här finns det många tankeställare samt intressanta ämnen.
http://dreamingtiger.blogg.se/

Bästa syrran. Mycket EMD och tonårstankar ;)
http://diddisliife.blogg.se/

En otroligt begåvad författare. Han skriver med känsla. Älskar de dikterna han skriver
http://signeratstolle.blogspot.com/

En blogg med noveller, krönikor, dikter, bilder, omslag från en massa olika författare. Man kan enkelt säga en samlingsblogg för skrivtalanger ^^ En stor del av bloggen handlar om projektet Vildsint
http://blogg.passagen.se/vildsintthebook/

den här tjejen (som jag inte känner) kan verkligen teckna 'o' Hon är så duktig
http://lardigteckna.blogg.se/

En annan duktig konstnär med lite annorlunda konst :)
http://beatlestokig.blogg.se/

Den enda kändisbloggen jag förljer är Fokis. Inte för att hon är kändis utan för det alltid finns något intressant och unikt i hennes blogg
http://fokis.se/

Det jag vill se/läsa i en blogg ska kunna väcka en känsla, en tanke eller mitt intresse. Bloggarna ovan är unika på flera sätt. varje blogg av dem har något speciellt som gör den läsvärd.

OBS! klickbara länkar ;)

Kramkram

Vad finns det kvar av en människa som har förlorat sin ena halva? Jo, en halva! Man blir aldrig hel igen. Aldrig känna fullständig lycka för att man inte är fullständig, ena halvan saknas ju. Aldrig satsa allt för att man inte har allt, hälften är ju redan förlorat. Aldrig älska helhjärtat för att hjärtat inte är helt längre. Aldrig leva livet fullt ut eftersom man är till hälften död, och vad är ett liv som inte levs? Att vara eller att inte vara! Jag har sumpat mina möjligheter att vara så jag väljer att inte vara.

Min bror skulle inte ha gillat att jag står på taket på ett tolvvåningshus om han hade varit här. Men han är inte här. Min bror, min tvillingbror, finns inte bland människorna längre. Han lämnade oss, lämnade mig, och reste bort till en bättre värld. Jag försöker hålla fast vid tanken att han befinner sig i en parallell värld. Vissa kallar den himlen andra säger främmande dimensioner och det finns även de som inte tror överhuvudtaget på ett liv efter döden. Jag däremot måste tro. Jag behöver tro att hans själ, hans inre väsen, lever vidare och längtar efter den dagen då vi kan träffas igen lika mycket som jag gör. Jag saknar honom något obeskrivligt. Det var alltid jag och han. Vi två var en, något som inte borde ha förändrats. Något som kommer att återställas.

Vinden blåser ovanligt lätt ikväll som om den är rädd att blåsa bort det som finns kvar av mitt forna jag. Himlens alla stjärnor tittar ner med nyfikna glittrande små ögon. Med utsträckta armar väntar träden som har klätt av sig sina löv inför ännu en skoningslöst kall vinter att få omfamna min fallne kropp. Stadens belysning berättar en historia om ett ljus som har undertryckts bakom mörkret. Dit, till ljuset, kommer jag om jag hoppar. Polisbilarnas roterande blåljus fungerar hypnotiserande. Det kommer nog inte dröja mycket mer förrän jag får sällskap av några marinblåklädda män som kommer att försöka få ner mig från mitt torn. Folksamlingen tolv våningar under mig tilltar med flera poliser och gula ambulansbilar. Jag låter en tår falla ner när jag känner hur främlingarnas brännande blickar skapar hål i mig, och jag kan nästan höra deras viskanden; varför gör han så? Kommer han göra det? Stackare! Idiot!

Idiot är jag utan tvekan. Endast två dagar efter att jag hade fått mitt körkort tar jag mammas bil och ger mig ut i snöovädret. Låt bli Jan? sa mamma. Du är fortfarande oerfaren och det är svårt att klara av halkan, sa pappa. Nej! sa jag. John följer med och han har redan körkort så vi klarar oss, insisterade jag. John hade klarat sin första uppkörning och fått sitt körkort fyra månader före mig. Ibland kunde jag glömma att han var enbart tre minuter äldre än mig av den anledningen att han låg steget före när det gällde det mesta. Han var den bättre halvan av oss två. Han tog ansvar både för sig själv och för mig. Önskar att han inte hade tagit ansvar för mina handlingar den dagen i februari för sju månader sedan. Den dagen då jag envist tog bilen och begav mig ut i stormen trots att jag inte borde ha gjort det. Den dagen då jag inte såg en ung kvinna med en barnvagn gå över gatan eftersom jag var distraherad av min glädje, och snön. Den dagen då min bror satt med mig i bilen när jag panikbromsade för att undvika att köra på den unga kvinnan med barnvagnen. Det var halt. Jag fick sladd. Bilen bakom hann inte bromsa. Vred på ratten. Mittrefugen. Upp och ner. Bensinlukt. Blåroterande ljus. Sjukhus. Jag beklagar men din bror klarade inte sig, sa doktorn.

Varje gång jag ser mina föräldrar i ögonen ser jag deras smärta, sorgen och hur de klandrar mig för att ha dödat deras älskade son. Därför har jag slutat titta på dem och prata med dem. Jag har slutat köra bil, och åker inte bil överhuvudtaget. Rädsla och minnen! Jag står inte ut med skuldkänslorna mer. Mitt samvete gnager i min stjäl tills det inte finns något kvar, sedan startar det om igen. Jag minns inte längre varför jag går upp varje morgon och genomlider de oändligt plågsamma dagarna.

Min bror skulle inte ha låtit mig hoppa om han hade funnits här idag. Han skulle ha sprungit hit så fort han kunde utan att ens ta hänsyn till andra människor på hans väg. Han skulle ha förbrukat alla sina krafter för att klara av trapporna upp till mig. Väl framme skulle han ha räckt mig handen och bett mig att ge livet en chans till. Han skulle ha bett mig att inte hoppa, skulle ha ropat ut det högt. Om allt detta inte skulle ha hjälpt så skulle han ha hoppat istället för mig.

Men min bror är inte här idag…

Hemma hos mig finns det massa dödskallar ^^






Jag har massa... annat roligt också ;)



Älskar att samla på små figurer...


... och lite större också


Jag har en mini-Hanan också ^_^


Ibland kan jag inte sitta på min soffa av den enkla anledningen :s


Kortfattat; när man kommer in i min lgh ser man direkt att det är Hanan som bor här =)

Kramkram

Gå in på dessa tre sajter och säg vilken som är mest intressant:

www.blogg.se

www.blogg.no

www.blogg.dk

;)


Kramkram

När man inte orkar laga mat (som Jag ^^)


Isbergssallad, tomat, gurka, lime och salladslök


Salladslök (igen) och feferoni


Majs och gröna ärtor (finns färdig blandning på coop-butikerna. Man kan värma i en kastrull med vatten eller i mikron)


Korv och stekta sockerärtor. Visste inte riktigt om man kunde steka dem, men det blev faktiskt gott


Olivolja


Blanda allt i en skål. Salta, salta, salta och pressa limen och glöm inte olivoljan.
Har jag sagt att man ska salta ;)

Snabbt, enkelt och spännande


Kramkram

Jag behöver hjälp med att välja omslag till min novell "Vill bli hel igen"
Min bror agerade modell på lite bilder och jag har gjort några omslag av dem
Vilket tycker ni blev finast?









Tack för hjälp :)

Kramkram

Mycket av min fritid spenderar jag framgör tv-skärmen. Bio är också en favorit =D
Inte så märkligt egentligen med tanke på att jag är en filmälskare. Mitt intresse för filmer började redan i väldigt ung ålder. Jag kommer ihåg att jag satt med familjen och tittade på skräckfilmer redan innan jag började skolan. När jag började gå i skolan och lärde mig läsa blev intresset större eftersom nu förstod jag mer av filmerna.
Detta är dock inget som jag rekomenderar föräldrar att göra, alltså att låta barn titta på vuxenfilm :s
Men jag växte upp i en värld där man brydde sig om så lite som möjligt :(

En annan fritidssyssla är skrivande. Jag skriver olika sorters texter, som man kan läsa under kategorin "skrivande" ;)

Laga mat är nåt nytt i listan. Jag kan egentligen inte laga mat så bra men när man lyckas en gång vill man prova nya rätter. Från början tvingades jag laga mat av en enkel anledning, jag bor själv sedan tre år tillbaka 'o'
De första två åren levde jag på skräpmat och nudlar. Sedan ett år har jag börjat laga egen mat hemma och det är rätt roligt :)


Annars umgås jag med syskon och vänner så mycket det går :)


Kramkram

Scarification kan liknas vid tatuering utan bläck. Man skär i huden med kniv men oftast med skalpell för att skapa ärrbildningar som kommer bilda en bild efter mönstret man har skurit. Det är inte ovanligt att man måste avlägsna delar av huden också. Här är lite bilder så att ni ser va jag pratar om.

!Känsliga tittare varnas!









vad tycker du, är detta konst eller bara vansinne?

Själv tycker jag att det är vansinnig konst ;) Och skulle mer än gärna skaffa en nån gång. Men än så länge håller jag mig till tatueringar =)

Kramkram

Ingen vill att sitt barn, syster eller bror, vän eller vem som helst egentligen ska lida så som Emma!
Ingen vill att nån älskad ska hata sig själv!

Man behöver inte göra mycket för att göra skillnad. Det räcker att föräldrar lär sina barn att respektera andra barn och acceptera de precis som de är. Skönhet kommer från insidan, inte utsidan!
Lärare behöver inte predika hela dagarna men de kan väl vara mer uppmärksamma och aldrig tolerera sånt.
Syskon kan prata med varandra om mobbning.
Vänner kan utöva grupptryck. Grupptrycket behöver inte alltid vara negativt. Vänner som ser att en vän mobbar någon kan prata med denne och försöka hjälpa honom/henne. Mobbare behöver hjälp också.

De flesta anar inte hur stor skillnad det kan göra att prata om viktiga frågor i livet


Krakram

Är vad jag känner nu. Allting går bara så fel. saker går sönder hela tiden och jag hatar min lägenhet. Jag tar första bästa chansen och flyttar. Det räcker inte att mitt hem är emot mig, utan nu börjar min bil jävlas med mig också 'o'
Den startade inte när jag skulle starta den för en timme sen! Det kom inget ljud alls, den är helt död.
Jag har i en hel timme försökt få tag i nån som har startkablar men ingen verkar ha såna! Och jag vet inte ens var man köper sånt. Bilen måste flyttas imorgon eftersom där den står får man inte parkera den 4:e varje månad. Jag är inte så förtjust i att få böter, och inte heller lägga massa hundralappar på bilflyttning.

Inte bara bilen utan hela livet är hopplöst och jag bara står där och ser på när allting faller ihop vilket gör mig oerhört förbannad!


Kramkram