darknessangel

Jag har gjort en ny omslagsbild till min novell "Till min förlorade pappa"
Anledningen är att det gamla omslaget hade en bild som jag hade hämtat från nätet. Det kändes inte så bra och därför har jag gjort ett omslag med en bild som jag har tagit själv. Jag blev rätt nöjd med resultatet.
Novellen kan man läsa här

Jag har ett par omslag till som jag är missnöjd med och som jag kommer att ändra när jag har mer tid

Kramkram

Jag har jobbat med ett skrivprojekt ett tag. Det ska vara en roman. Jag har bestämt mig för att skriva klart den till sommaren, alltså antingen nu i juli eller senast augusti. Problemet som nu har uppstått är att jag får total blackout så fort jag börjar skriva. Huvudet blir tomt och min hand klarar inte av att skriva ett enda ord. Om jag anstränger mig till det yttersta lyckas jag komma med några rader. Problemet som uppstår då är att jag blir missnöjd med dessa rader och tar bort de ändå.

Det som iriterar mig mest är att mitt huvud är inte tomt. Tvärtom, det är fullt av idéer. Jag vet vad jag vill skriva. Jag vet vad som kommer att hända mina karaktärer, men jag får inte ner det på papp... datorn ;)

Jag känner mig så frustrerad. Vad ska jag göra för att kunna fungera igen? (när det gäller skrivandet iaf)
Jag måste bli klar med den romanen eftersom jag har två andra projekt i tankarna. Att påbörja de två andra projekten innan jag avslutat den första skulle inte kännas helt rätt, och jag som har en tendens att stressa skulle bli så stressad att till slut ingentig blir färdigt.



Jag älskar att skriva men hatar när jag vill skriva men inte kan!


Kramkram

Ett steg
Två steg

Tveksamma steg
Smärtsamma steg

Små steg
Ännu mindre steg

Nästan omärkbara steg
Ett efter ett

Kämpar vidare
Framme!

100-ordare är mininovell på exakt hundra ord, exl titeln. Denna novellform är ganska ny för mig och här kan du läsa mitt första försök :) Det var riktigt svårt att få ner texten till endast hundra ord. Till slut blev jag ändå nöjd med resultate. Har tänk skriva den som en "vanlig" novell också :)

VREDE

Tidningarna dunsar mot golvet och väcker mig. Den jäveln har gjort det igen! Ilsket bestämmer jag mig för att läxa upp sömnförstöraren. Jag ser hur jag reser mig och skyndar mot dörren, öppnar och vräker ur mig det fulaste jag har lärt mig. Jag ser ynglingens oförstående blick falla på mig. Plötsligt ser jag en svarthet som sprider sig i hans ögon medan han tar raska steg mot mig. Sedan förvandlas frågetecknet på hans läppar till ett ondskefullt ihåligt garv. Jag håller för öronen och blundar. Tittar igen. Jag ligger i min säng. Tystnad, mörker och ett par stirrande ögon!



Kramkram

YES!
Min novell "Under knivens makt" kom med i Vildsint II
Jag är överlycklig. Jag trodde inte att min lilla novell hade någon som helst chans. De flesta bidragen var otroligt starka och bra skrivna, och jag hade mina absoluta favoriter redan från början.
Men jag kommit med ändå och det känns helt underbart.
Trots att min novell är bara en liten del av något större, och att mitt namn kommer att stå tillsammans med många andra namn så känns det ändå som om jag har åstadkommit något stort. Jag är kanske på rätt väg när det gäller skrivandet 'o'

För de som inte vet vad Vildsint är kan ni läsa om projektet här:

http://www.vildsint.n.nu/

Projektet resulterade i en bok som såg ut såhär förra året


Årets Vildsint, som har temat Skymningslandet, har inte fått omslag än. Det kommer att röstas fram under dagarna. Det har kommit in förbryllande omslag och jag vet exakt vilka jag ska rösta på ;)
Man kan se alla omslag på facebook genom länken nedan:

http://www.facebook.com/#!/media/set/fbx/?set=a.10150177565902158.321976.537837157

Eller på Vildsint-bloggen genom att klicka på länken nedan:

http://blogg.passagen.se/vildsintthebook/entry/vildsint_omslagsdesign_nr_3_4

De som redan känner att de måste ha den här fantastiska boken (som innehåller en novell av mig^^) kan meddela mig :)


Kramkram

Vad finns det kvar av en människa som har förlorat sin ena halva? Jo, en halva! Man blir aldrig hel igen. Aldrig känna fullständig lycka för att man inte är fullständig, ena halvan saknas ju. Aldrig satsa allt för att man inte har allt, hälften är ju redan förlorat. Aldrig älska helhjärtat för att hjärtat inte är helt längre. Aldrig leva livet fullt ut eftersom man är till hälften död, och vad är ett liv som inte levs? Att vara eller att inte vara! Jag har sumpat mina möjligheter att vara så jag väljer att inte vara.

Min bror skulle inte ha gillat att jag står på taket på ett tolvvåningshus om han hade varit här. Men han är inte här. Min bror, min tvillingbror, finns inte bland människorna längre. Han lämnade oss, lämnade mig, och reste bort till en bättre värld. Jag försöker hålla fast vid tanken att han befinner sig i en parallell värld. Vissa kallar den himlen andra säger främmande dimensioner och det finns även de som inte tror överhuvudtaget på ett liv efter döden. Jag däremot måste tro. Jag behöver tro att hans själ, hans inre väsen, lever vidare och längtar efter den dagen då vi kan träffas igen lika mycket som jag gör. Jag saknar honom något obeskrivligt. Det var alltid jag och han. Vi två var en, något som inte borde ha förändrats. Något som kommer att återställas.

Vinden blåser ovanligt lätt ikväll som om den är rädd att blåsa bort det som finns kvar av mitt forna jag. Himlens alla stjärnor tittar ner med nyfikna glittrande små ögon. Med utsträckta armar väntar träden som har klätt av sig sina löv inför ännu en skoningslöst kall vinter att få omfamna min fallne kropp. Stadens belysning berättar en historia om ett ljus som har undertryckts bakom mörkret. Dit, till ljuset, kommer jag om jag hoppar. Polisbilarnas roterande blåljus fungerar hypnotiserande. Det kommer nog inte dröja mycket mer förrän jag får sällskap av några marinblåklädda män som kommer att försöka få ner mig från mitt torn. Folksamlingen tolv våningar under mig tilltar med flera poliser och gula ambulansbilar. Jag låter en tår falla ner när jag känner hur främlingarnas brännande blickar skapar hål i mig, och jag kan nästan höra deras viskanden; varför gör han så? Kommer han göra det? Stackare! Idiot!

Idiot är jag utan tvekan. Endast två dagar efter att jag hade fått mitt körkort tar jag mammas bil och ger mig ut i snöovädret. Låt bli Jan? sa mamma. Du är fortfarande oerfaren och det är svårt att klara av halkan, sa pappa. Nej! sa jag. John följer med och han har redan körkort så vi klarar oss, insisterade jag. John hade klarat sin första uppkörning och fått sitt körkort fyra månader före mig. Ibland kunde jag glömma att han var enbart tre minuter äldre än mig av den anledningen att han låg steget före när det gällde det mesta. Han var den bättre halvan av oss två. Han tog ansvar både för sig själv och för mig. Önskar att han inte hade tagit ansvar för mina handlingar den dagen i februari för sju månader sedan. Den dagen då jag envist tog bilen och begav mig ut i stormen trots att jag inte borde ha gjort det. Den dagen då jag inte såg en ung kvinna med en barnvagn gå över gatan eftersom jag var distraherad av min glädje, och snön. Den dagen då min bror satt med mig i bilen när jag panikbromsade för att undvika att köra på den unga kvinnan med barnvagnen. Det var halt. Jag fick sladd. Bilen bakom hann inte bromsa. Vred på ratten. Mittrefugen. Upp och ner. Bensinlukt. Blåroterande ljus. Sjukhus. Jag beklagar men din bror klarade inte sig, sa doktorn.

Varje gång jag ser mina föräldrar i ögonen ser jag deras smärta, sorgen och hur de klandrar mig för att ha dödat deras älskade son. Därför har jag slutat titta på dem och prata med dem. Jag har slutat köra bil, och åker inte bil överhuvudtaget. Rädsla och minnen! Jag står inte ut med skuldkänslorna mer. Mitt samvete gnager i min stjäl tills det inte finns något kvar, sedan startar det om igen. Jag minns inte längre varför jag går upp varje morgon och genomlider de oändligt plågsamma dagarna.

Min bror skulle inte ha låtit mig hoppa om han hade funnits här idag. Han skulle ha sprungit hit så fort han kunde utan att ens ta hänsyn till andra människor på hans väg. Han skulle ha förbrukat alla sina krafter för att klara av trapporna upp till mig. Väl framme skulle han ha räckt mig handen och bett mig att ge livet en chans till. Han skulle ha bett mig att inte hoppa, skulle ha ropat ut det högt. Om allt detta inte skulle ha hjälpt så skulle han ha hoppat istället för mig.

Men min bror är inte här idag…

Jag behöver hjälp med att välja omslag till min novell "Vill bli hel igen"
Min bror agerade modell på lite bilder och jag har gjort några omslag av dem
Vilket tycker ni blev finast?









Tack för hjälp :)

Kramkram

Darkness Angel förlorade mot Lethal Lea :(
Ville verkligen komma till semifinal och visa vad jag gick för
Men måste ändå erkänna att i början ångrade jag att jag hade anmält mig och tyckte det var läskigt =/
Lethal Lea fick två poäng mer än mig
jag är ändå stolt över mitt bidrag, och jag fick rätt bra respons från röstande.

Bara några exempel:
"Hanan höll sig till ett rekord och beskrev ju sömnlöshetens fasor väldigt bra och på ett trovärdigt sätt."

"Gillade båda egentligen lika mycket. Men jag tyckte att Hanans kände mera som en helhet, som en händelse i tiden under en vecka. Trovärdig, och närapå riktig världsrekord också säkert. Skulle kunna vara en scen ur en film i stil med "Short cuts"

Min favorit kommentar är Pers (per var min motståndare i åttondelsfinal)

"Socialrealism mot fniss, och snusk blev det som till exempel att sova i sina egna spyor. inblick i ett förhållande på gränsen till ett nervöst sammanbrott: "jag måste alltid ha något i tankarna för att inte bli tokig" till ett liv i montepyton-style: "baka sockerkaka" där allt är förbjudet är farligt nära "this is a dead parrot". Hemmavid-temat tog verkligen de tävlande till en vid tolkning av ämnet. Och ingen av de är speciellt hemma, snarare tokiga. dskönt tokiga. skönt lika tokiga. därför får det bli en fråga om skönaste repliken och en är "Just i detta nu håller jag på att sätta världsrekord i totalt hjärnstillestånd" som en skön parafras på temat, en annan levererade Hanan med (återigen) "jag måste alltid ha något i tankarna för att inte bli tokig"


Kramkram

temat tillkvartsfinal blev:

Världsrekord man med fördel kan sätta där hemmavid

Var är jag och vem är ni? Ni får fan inte avbryta! Jag håller på med det viktigaste i mitt liv. Jag klarar det! Det vet jag att jag kan göra. Ni har ingen rätt att avbryta mig era jävla stora konturlösa… skepnader?

Idén slog mig en sömnlös natt som jag hade blivit van vid. Natt in och natt ut ligger jag i min säng och försöker sova, helt utan resultat. Om jag hade tur kunde jag få högst ett par timmars sömn, om ens det. Jag hade provat det mesta, avslappningsband som man köper från apoteket. De gjorde mig bara förbannad med tjatet om att slappna av. Hur slappnar man av egentligen? Jag är ingen människa som kan slappna av! Jag måste alltid ha något i tankarna för att inte bli tokig. Hur som helst så hade jag testat till och med mediciner. Jag kunde sova på dem men problemet var, och det finns alltid ett problem, att de bästa tabletterna kunde göra en person beroende så de kunde jag inte äta hur länge som helst. Det andra problemet är att de sämsta pillerna inte hjälpte mer än att man blev dödstrött och inte orkade gå upp och ta sig till jobbet dagen efter.

Istället för att kriga med mina demoner skulle jag bli vän med dem. Jag skulle välkomna in dem i mitt liv, samtidigt som jag slår världsrekord i vakenhet. Varför kämpa emot mig själv istället för att vara medgörlig och lyssna på mitt inre? Då var det bara att sätta igång och vara vaken. Det kommer jag klara utmärkt, tänkte jag och lät min flickvän hålla i räkningen.

Första dygnet var ingen stor utmaning för min hjärna. Efter 24 timmar utan sömn var jag varken tröttare eller piggare än vanligt. D var det kommande 24 timmar som gällde. Ingen fara nu heller, förutom de extra kaffekopparna som jag behövde för att klara av jobbet. Flickvännen började bekymra sig när jag var inne på tredje dygnet. Du kommer att inte att må bra av detta Rafael! försökte hon att få mig att ändra mig men jag ville inte kasta bort den tiden jag redan har klarat av.

Var är Sanna? Vad har ni gjort med min älskade flickvän? Sanna… Sanna. Förlåt älskling för att jag vägrade lyssna på dina råd. Jag vill inte längre. Jag ångrar mig. jag vill vakna… nej, jag vill sova. Jag vill sova från verkligheten. Kan inte bara lämna mig ifred era små färgskiftande monster?

Tredje dygnet passerade inte helt utan problem. Jag var… hur ska jag uttrycka det… glad, lycklig, upprymd! Jag hade inte druckit en droppe alkohol men var ändå full. Inte yr i huvudet och inte vet vad jag pratade om, men av någon anledning så verkade allting så roligt. Precis som när min flickvän berättade om för mig att hon hade blivit underkänd på uppgiften som hon hade lämnat in till kursen som hon läste på högskolan. Hon var bestulen och sökte tröst. Jag däremot tyckte att det var det roligaste som hon någonsin hade berättat för mig. Jag kunde inte sluta skratta. Det var då hennes vrede vaknade till liv. Hon bad mig sluta med mitt experiment, först snällt sedan hotande. Det var försent för hot för det kunde jag inte ta på allvar då. Dessutom var jag fastbesluten att avsluta vad jag påbörjade. Sanna stack och bad mig att inte ringa henne förrän jag fått ”lite vett i huvudet” som hon uttryckte det.

Femte dygnet drog en enorm utmattning sitt täcke över mig. Allting såg suddigt ut och golvet under mina fötter snurrade. Det kändes som en bakfylla helt enkelt. En hemsk sådan. Jag kunde inte behålla någon mat i magen och ingen vätska för den delen också. Mot dagens slut började jag känna mig uttorkad. Jag önskade om Sanna hade varit hos mig. det skulle ha gett mig mer motivation och på samma gång som underlättat för mig att vara vaken.

Sjätte dagen var inte bättre än femte. Jag vill inte påstå att jag började hallucinera, men jag började höra röster. De kom kanske från grannarna, från min egen lägenhet eller från djupet av mina tankar. Det viktiga var att jag hörde dem och jag var rädd.  De trappades upp otroligt fort och sjunde dagen kunde jag svära på att jag inte var ensam hemma. Till midnatt var jag extremt rädd och efter det minns jag ingenting.

Min flickvän har efter att jag hade vaknat på sjukhuset berättat att hon hade åkt till mig och hittat mig i ett psykosliknande tillstånd. Jag led av uttorkning och låg i mina egna spyor.  Min första fråga till henne var hur många dagar jag klarade. Hon hade hittat mig den nionde dagen. Det finns ett tomrum mellan sjunde och nionde dagen där jag misstänker att jag sov, eller var medvetslös. Inte vaken i alla fall. Sju dagar är ändå inte illa och är mer stolt över det än något annat.

Jag glömde skriva att jag tävlar som Darknessangel


Bilden är gjord av Raffe
Tack för att du kunde fånga min inre väsen så bra på bild ;)

Ni kan förlja hela tävlingen på hans blogg
http://blogg.passagen.se/vildsintthebook/

Kvartsfinal om ca. 10 minuter
Nervööööööööööööös

Kramkram

En skrivartävling på kapitel1.se där jag är medlem.
Reglerna är enkla:
Man tävlar en mot en
Kl. 20.00 släpps ämnet
Man har 45 minuter att skriva en novell om ämnet och klistra in i tävlingstråden
medlemmarna på K1 läser, tycker till, och röstar
Den med flest röster går vidare

Jag tävlade i åttondelsfinal där ämnet var
 "Den i inlandsisen infrusna, men nu upptinade och återupplivade, stenåldersmänniskan Urk får komma till tals"

Den här, lite korta novellen, tog mig till kvartsfinal

Det kliar i ryggen precis där i mitten där mina fingrar inte kommer åt, fast det hade ändå inte spelat så stor roll. De här människorna som ser ut som utomjordiska varelser och som var där när jag vaknade efter snöstormen har med ett redskap gjort av blänkande material avlägsnat en del av mina naglar för att försvaga mig. De verkar förtjusta i det klena materialet. Var har alla kloka människor som var medvetna om att sten är det mest användbara som finns tagit vägen? Inser ni inte att med sten kan man göra nästan vad som helst? Jaktredskap, djurfällor, tända eld, och man kunde få tag i en riktigt stor sten så kunde man krossa sin fiendes huvud med ett enda slag. Men jag tror jag förstår varför stenar har blivit ersatta. När jag tittar på er så förstår jag det. Tunna och ömtåliga kroppar med helt galna proportioner. Fingrar utan naglar och skallar utan hår! Hur har ni tänkt skydda er mot farorna som döljer sig bakom varje träd och varje grotta? Och de orädda vilda djuren som kan slita en bitar med endast tänderna, hur ska ni kunna skrämma iväg dem om ni ser sådär snälla ut?

Jag minns fortfarande bilden av min systerdotter… eller var det min egen dotter. Det var lite rörigt förr i tiden vet du. Hon blev uppäten av en brungul jaguar med fläckar lika svarta som natten och tänder lika långa som istapparna som hängde utanför min grotta när kylan kom. Trots att hon var tio år kunde hon inte skrämma iväg det hungriga djuret bara för att hon såg snäll ut. Hon insisterade om att ha håret bakåtslickat. Hon var inte riktigt klok. Mina andra tolv barn… eller var det tretton? Hur som helst de var smarta och starka precis som deras pappa. Eller är jag deras morbror kanske? Ja, det var rörigt förr i tiden.

Men jag förstår att människorna inte är så smarta nuförtiden. Det räcker att jag tittar på ditt huvud för att förstå. Det är så förbaskat litet. Finns det en hjärna där inne överhuvudtaget? Och om det nu mot all förmodan finns en hjärna, klarar den av att tänka? Inte så konstigt att du inte förstår ett ord av det jag säger. Jag tror inte din hjärna har den kapaciteten att förstå någon annan persons ord. Jag ser hur tittar fundersamt på mig och jag vet att du inte förstår. Så jag har babblat helt i onödan.

Jag önskar jag inte var så smart när snön kom. Jag önskar att jag inte hade gått i min grotta och sovit förbi kylan. Jag borde ha dött mina barn… eller systerbarn!


OBS oredigerad!

Det enda levande som finns i mitt hem är de tända stearinljusen. Dansande flammor i mörkret som utsträcker sig så långt ögat kan se och så djupt själen kan nå. De dansar till ljudet av mina plågade hjärteslag samt ansträngda andedrag. Jag delar syret i den unkna luften med en levande eld. Snart kommer det att ta slut och endast en av oss kommer att suga i sig de sista små helt osynliga, helt omärkbara små små men ändå livsviktiga partiklarna. Ibland kipar jag efter dem men oftast önskar jag mig kunna stänga ute dessa smådelar som håller min kropp igång. Och elden också. De håller den igång. Undrar om elden som jag tände utan att den ens bett om det också söker mod att påskynda tiden och släcka sig själv. Eller kommer den vänta tills livet runnit ur den, och försvinna i en grå rök som om den aldrig har existerat. Som om den aldrig generöst gett mig värme och tillbringat mitt liv en smula ljus. Som om vi aldrig delat samma luft.

Jag ser hur mörkret tätnar runt elden. Den kapitulerar inte. Mörkret gör sällan det.  Den behöver ingen luft, behöver ingen sömn eller vila. Alltid vaken och uppmärksam. Missar inte någon gång chansen att smyga in tillsammans med sorgen, sveket, förtvivlan och ibland ondskan som människan i ett ögonblick av svaghet välkomnar in i sitt liv. Omedvetande om den ofantliga mängden smärta mörkret orsakar och därefter livnär sig på.

Lågorna gör en sista stum dans för att sedan stå stilla väntandes på slutet. Snart har deras tid runnit ut. Snart möter de modigt ett öde som hinner ifatt oss alla vart vi än flyr, döden! Snart slocknar det sista levande i mitt hem!

Var kommer känslan att alltid vilja utforska världen ifrån? varför skulle vi vilja lämna det trygga, det paradistiska och komma ut i det okända? När föds den känslan i människan egentligen?
Här kommer en liten novell som kanske ger svar på dessa frågor :)

Den här grottan har blivit mitt hem. Jag har varit här så länge jag kan erinra mig. Ibland känns det som om jag har befunnit mig här sedan mitt livs begynnelse. Trots att jag inte riktigt kommer ihåg hur jag hamnade här eller vad som har varit förut så har jag en känsla som säger mig att det finns en annan värld, en annorlunda värld, än den jag förnimmer. Jag vet dessutom att det inte är här jag kommer att tillbringa resten av mitt liv. En vacker dag kommer jag komma ut härifrån och så länge jag har henne vid min sida räds jag inte den dagen. Jag kan inte påstå att jag vet hur hon ser ut eftersom jag aldrig sett henne, men jag vet att hon är min beskyddare. Hon håller sig alltid på avstånd, undanskymd i de mörkaste grottvrårna. Mig gör det inget. Det räcker att jag vet att hon finns där, att känna henne och hennes värme. Då vet jag att hon vakar över mig.
      
Det är hon som har hjälpt mig rätta mig efter den här ensamma platsens hårda krav. Att leva i vattnet är inget som människor i vanliga fall gör, men jag däremot klarar av det utmärkt. Jag kan både andas utan svårigheter under ytan och livnära mig på det som erbjuds i vattnets rike. Mina ögon ser i det kolsvarta och jag kan urskilja de minsta obekanta ljuden. Tiden slår jag ihjäl med att lyssna på samspelet mellan havets vågor och mina och min beskyddares hjärtslag som skapar magiska melodier. Den klaustrofobiska berghålan verkar vara gränslös där musiken ekar oupphörligen. Fängelset förvandlas till mitt eviga paradis med mjuka väggar att luta mitt huvud emot och njuta av en sagolik sinnesro.
      
Idag däremot spelas det inte upp någon musik. Allting verkar ha drabbats av disharmoni. Jag hör hennes hysteriska puls, känner hennes fruktan och jag vet att om jag hade kunnat se hennes ansikte, skulle hon ha sett skräckslagen ut. En utomstående kraft vill få mig ut från min lugna grotta bort från henne till en värld jag har glömt för evigheter sedan… eller möjligen aldrig varit i överhuvudtaget. Jag vill skrika av rädsla och be henne rädda mig. Men en sak har jag lärt mig, man hörs inte under vattnet. Istället sträcker jag ut min arm i hopp om att få nå henne. Känna hennes hud mot min kanske för en sista gång. Hon gör detsamma. Jag kan nästan snudda hennes fingertoppar men förgäves!
      
De onda krafterna är kolossala och i hög grad starkare än mig. Hon kommer kämpa för mig, hon måste kämpa för mig! Låt dem inte ta mig! Jag vill inte förlora dig! Skriker jag inombords. Hon hör mina tankar. Självklart gör hon det. Min beskyddare är minst lika mäktig som de onda krafterna. I ett försök att befria mig räcker hon mig ett rep som hon lyckas materialisera från intet. Med båda händerna greppar jag repet och virar det runt min nakna kropp, varv efter varv så hårt för att vara säker att det inte lossnar. Så hårt att trycket på mitt bröst krossar nästan mina sköra revben och mosar mina lungor som kipar efter luft.
      
Hon ser min smärta, lyssnar på mina ansträngda andetag och ger ifrån sig ett hopplöst vrål. Under vattnet syns inte tårarna. Man kan gråta floder utan att någon lägger märke till det. Jag har emellanåt lärt mig att se, eller snarare känna, hennes tårar. Nu gråter hon. Det kan inte båda gott. Trots hennes lidande och hopplöshet ger hon inte upp. Hon brukar den sista styrkan hon har kvar i kroppen och med alla sina muskler även de allra minsta försöker hålla mig kvar i mitt hem.
      
Svårare och svårare blir det att andas. Vattnet torkar bort. Jag får inte tillräckligt med luft och känner mig svimfärdig. Svagheten sprider sig som en hungrig pest i hela min kropp och tar över mina sinnen . Utan tvivel härdar jag inte ut längre. Det som svider mest är tankarna på hennes sorg. Den som har sett efter mig hela livet kommer jag att svika på grund av min ynklighet och ovilja att kämpa mer. Ärligt talat har jag känt att livet har varit meningslöst den senaste tiden. Jag har velat lämna grottan och komma ut till den stora världen som finns där ute någonstans och gapar efter mig. Dock inte på det här plågsamma sättet. Inte utan henne. Inte överge henne. 
      
Ondskan är för stark för oss två. Så kraftfull är den att den orsakar en enorm spricka som bildas i taket på grottan. Fasansfulla ylanden utplånar den sista sköna tystnaden. Ljusstrålarna bryter sig in för att invadera vårt hem. Jag blir bländad och blundar i samma ögonblick som jag vänder ansiktet bort ifrån det upplysta. När jag åter öppnar ögonen märker jag att jag svävar i luften. Ondskans lemmar har lyckats komma åt mig. Jag är helt maktlös, inser jag nu och det verkar hon också vara. Endast hennes bedjande läten hör jag. Jag försöker få en sista skymt av henne innan mitt liv tar slut. Olyckligtvis misslyckas jag. Det är för sent och vi har inte ens fått chansen att ta farväl.
      
Utanför grottan är det ljust något utöver det vanliga. Det gör ont i mina ögon och jag ser ingenting. Det skrämmer mig att vara blind. Hela den här världen förfärar mig. Den är kylig och till skillnad från hur jag hade föreställt mig den så är den inte särskilt inbjudande. Något främmande och ruggigt vilar i atmosfären. Utöver detta är det så torrt att det gör ont i min hud när luften piskar den. Fortfarande panikslagen försöker jag hämta andan. Både av smärta i hela kroppen och rädsla och som protest mot ondskans handling ger jag ifrån mig ett dovt tjut. Sedan ett till högre skrik och sedan brister jag ut i gråt. Det gör oerhört mycket ont i öronen att höra mina egna skrik, men också de andras röster. Så många ljud är jag inte van vid att höra samtidigt. Dessutom saknar jag henne redan och det skär i mitt hjärta att veta att jag har förlorat min enda vän. Utmattningen drar sitt täcke över mig så jag somnar mitt i kaoset.
      
När jag vaknar känns luften lättare att andas. Inte lika tung som den kändes innan. Mina ögon kan jag tyvärr fortfarande inte se med. Öronen smärtar och resten av kroppen likaså men inte samma intensiva smärta ändå. Jag är på färd någonstans. De onda försöker kommunicera med mig på ett främmande språk. Jag förmår mig inte att förstå deras ord. Mer av allt vill jag veta vad som har hänt min beskyddare. Snart upptäcker jag att jag aldrig har pratat tidigare och det är svårare än jag trodde skulle vara. Med henne behövde jag inga ord för att göra mig förstådd. Vi kunde läsa av varandras tankar och känslor. Gråten söker sig ut och jag känner något inte särkilt varmt, inte särskilt kallt rinna på mina kinder. Så måste tårar kännas. Jag lär mig snabbt.
      
Vi kommer fram till ett utrymme annorlunda än resten av den här världen. Det känns tryggt, välkomnande och… bekanta hjärtslag. Jag känner igen doften. Hon tar mig i sin famn och kramar min hand mjukt. Hennes värme sprider sig till mig samtidigt som lyckan jagar bort ängslan och värken i mig. Plötsligt bryr jag mig inte om att jag varken har förmågan att se eller prata. Att jag inte kan förstå det som blir sagt till mig spelar inte heller något större roll längre. Jag lär mig och jag kommer att anpassa mig så länge hon är här vid min sida. Nu förstår jag att det som har hänt var aldrig ämnat att vara ett slut. Det var övergången till början på mitt verkliga liv. Här!
Kärleken jag känner när hon smeker min kind och pussar min panna säger mig att min mamma kommer under alla omständigheter att kämpa för sin lille pojke.


Kramkram

PÅ k1:s forum var det någon som skrev ett inlägg om dikter mot krig. Då bidrog jag med de här två dikterna

I krigets land

hand i hand går syster och bror
in i det okända
i skyn ser de eldarna
dansande törstande
deras hjärtan klappande
tar de ett steg
måste säga adjö
se den andra gå
med ett gevär på axeln
och döda blicken i ögat
tårarna de torra kinderna når
skuggorna för de vidare
in i dödens land
släpper de taget om den andras hand


Efterlevnad

Dag
natt
Dag
Natt
Flera dygn
En vecka
Flera veckor
Månad efter månad
Det blir år
Och sedan flera år
Kan fortfarande känna lukten av röken
Kan fortfarande känna den hemska blodsmaken
Bilden av Heeds livslösa ansikte spökar i min hjärna
Den vill inte lämna mig
Kriget vill inte lämna mig
Det är inte slut, det lever kvar i mig


Kramkram

Den "novellen" skrev jag tre på mogonen när jag inte kunde sova. Inspirationen bara kom till mig =)

Min syster tyckte om den och sa att jag borde ha den i min blogg. Så var så goda alla och ha en trevlig läsning.

Till Hobi; njut =P hahahahaha

Kolla spöket som tar mina pengar bakom mig 'o'


Kramkram

v-  Varför lever vi?

Ø-  För att ni blir födda, kanske?

v-  Jo, men varför föds vi?

Ø-  För att ni ska leva, kanske?

v-  Jo, men… jag menar… vad är ett liv?

Ø- Det kan bara du svara på.

v-  Jag?

Ø - Ja.

v-   Vem är jag för att kunna svara på en sån fråga?

Ø-  Du vet väl vem du är.

v-  Jag är bara en människa. Hur fan ska jag veta svaret?

Ø-  Du är inte bara en människa. Du är levande. Du är full av livet. Du är livet.

Tystnad

v-  Vem är du då?

Ø-  Vet inte. Säg du det?

v-  Din röst är så bekant.

Skärande skratt

Ø-  Jag är kanske ditt samvete. Jag är kanske monstret under din säng som har blivit för konkret. Om du vill så kan jag vara drömprinsen som kommer mitt i natten och tar dig med storm.

v-  Eller så är du bara galenskapen i mitt huvud som håller mig vaken.

Ø-  Är du vaken?

Häftiga andningar

Ø-  Tänk efter! Se dig omkring! Är det sant att du är vaken?

v-  Det är kolsvart. Jag ser absolut ingenting.

Ø-  Och?

v-  Jag hör inte tv:n, trafiken eller mina syskons prat.

Ø-  Så?

v-  Jag låg i min säng och tittade på tv.

Ø-  Och sedan?

v-  Sedan somnade jag!

Applåder  

v-  Är det en dröm?

Ø-  Vad tror du?

v-  Det känns inte som i en dröm. Det känns så verkligt.

Ø-  Verkligt? Hur kan du veta vad är som är verkligt och vad som inte är det? Vad är verkligheten egentligen?

v-  Verkligheten… verkligheten är allt som vi kan känna!

Ø-  Du kan inte känna det du ser.

v-  Syn är en känsla!

Ø-  Är färger verkliga?

v-  Jaaa

Ø-  Om man är blind? Är de fortfarande verkliga då?

v-  Mm…

Ø-  Om man är döv, är ljud fortfarande verkliga då?

v-  Mm…

Ø-  Om man är schizo, är hallucinationerna verkliga då?

v-  Ja, ja, och ja! Är man blind, döv eller schizo så lever man bara annorlunda. Men deras liv är verkligt för dem så som mitt liv är verkligt för mig.

Ø-  Vad är livet då?

v-  Livet är verkligheten.

Ø-  Och vad är verkligheten?

v-  Det är livet vi lever.

Högre applåder

Ø-  Är det här verkligt då?

v-  Vet inte. Tror inte det.

Ø-  Varför inte?

v-  Jag sover, så det här måste vara en dröm.

Ø-  Hur vet du att du inte sovit hela tiden men nu har vaknat?

v-  Nej, det kan inte vara så! Jag sover!

Ø-  Gör du? tänk efter!

Tystnad

Ø-  Är du rädd att det här inte ska vara en dröm?

v-  typ

Ø-  Vad är du mest rädd för?

v-  Clowner, de vill jag aldrig möta.

Ø-  Vad mer?

v-  Tala inför grupp

Ø-  Vad mer?

v-  Kistor

Ø-  Vad mer?

v-  Inget mer!

Ø-  Är du inte rädd för att sova?

v-  Nää

Ø-  Ni människor är märkliga. Ni är rädda för en massa saker; insekter, sjukdomar, utomjordingar, krig, demoner, tuffa killar med luva och pösiga byxor i stan, blondiner, mörkret, tandläkare, eld etc. etc. Ja listan kan göras hur lång som helst med oändligt allvarliga men också löjliga saker som gör er rädda. Men ni är ändå så högmodiga att ni vågar planera morgondagen. Djärvare än det är att ni vågar gå och lägga er varje natt. Ni vågar släppa allt och bara falla i mörker och tystnad utan att veta vad som pågår i världen runtomkring er. Men det som förbluffar mig mest är att ni förlitar er på att ni kommer vakna efter några timmar!

v-  Jag fattar inte.

Ø-  Och jag fattar inte riktigt hur ni kan vara säkra på att ni kommer vakna ur ett tillstånd som i många avseenden liknar döden.

v-  Vad menar du?

Ø-  Tänk efter!

Kvävda andningar

v-  Jag kan inte röra mig.

Ø-  Varför det?

v-  Utrymmet är för trångt.

Ø-  Varför det?

v-  Vet inte.

Ø-  Tänk efter!

Skakig röst

v-  Jag ligger väl inte i en kista?

Ø-  Säg du det!

v-  Nej, nej jag måste vakna!

Ø-  Ingen panik nu. Du har skött dig galant hittills.

v-  Vänta…

Viskande

Ø-  Vadå?

v-  Jag hör röster.

Ø-  Vems?

v-  Många. De är samlade och de gråter.

Ø-  Varför?

v-  Någon har gått bort?

Ø-  Japp

v-  Vem? Är det någon som jag känner?

Ø-  Tänk efter!

v-  Är det min begravning?

Snyftningar

v-  Är jag död?

Ø-  Ja, vill så gärna beklaga men det kan jag inte. För glad för att gör det.

v-  Åh Gud!

Ø-  Nej, inte Gud! Det är bara jag.

v-  Är du här för att hämta mig?

Ø-  Ja

v-  Så du är döden?

Ø-  Vad är döden för dig?

v-  Något som man aldrig vill möta.

Ø-  Precis!

v-  Så du är?

Ø-  Tänk efter! Vad är du mest rädd för?

Absolut tystnad

.

.

.

Skarpt skrik

Kramkram

texten är skriven av mig och ängeln har jag tattuerad på min arm =)
Tänkte bjuda på lite poesi då och då
Kramkram