darknessangel

Vad finns det kvar av en människa som har förlorat sin ena halva? Jo, en halva! Man blir aldrig hel igen. Aldrig känna fullständig lycka för att man inte är fullständig, ena halvan saknas ju. Aldrig satsa allt för att man inte har allt, hälften är ju redan förlorat. Aldrig älska helhjärtat för att hjärtat inte är helt längre. Aldrig leva livet fullt ut eftersom man är till hälften död, och vad är ett liv som inte levs? Att vara eller att inte vara! Jag har sumpat mina möjligheter att vara så jag väljer att inte vara.

Min bror skulle inte ha gillat att jag står på taket på ett tolvvåningshus om han hade varit här. Men han är inte här. Min bror, min tvillingbror, finns inte bland människorna längre. Han lämnade oss, lämnade mig, och reste bort till en bättre värld. Jag försöker hålla fast vid tanken att han befinner sig i en parallell värld. Vissa kallar den himlen andra säger främmande dimensioner och det finns även de som inte tror överhuvudtaget på ett liv efter döden. Jag däremot måste tro. Jag behöver tro att hans själ, hans inre väsen, lever vidare och längtar efter den dagen då vi kan träffas igen lika mycket som jag gör. Jag saknar honom något obeskrivligt. Det var alltid jag och han. Vi två var en, något som inte borde ha förändrats. Något som kommer att återställas.

Vinden blåser ovanligt lätt ikväll som om den är rädd att blåsa bort det som finns kvar av mitt forna jag. Himlens alla stjärnor tittar ner med nyfikna glittrande små ögon. Med utsträckta armar väntar träden som har klätt av sig sina löv inför ännu en skoningslöst kall vinter att få omfamna min fallne kropp. Stadens belysning berättar en historia om ett ljus som har undertryckts bakom mörkret. Dit, till ljuset, kommer jag om jag hoppar. Polisbilarnas roterande blåljus fungerar hypnotiserande. Det kommer nog inte dröja mycket mer förrän jag får sällskap av några marinblåklädda män som kommer att försöka få ner mig från mitt torn. Folksamlingen tolv våningar under mig tilltar med flera poliser och gula ambulansbilar. Jag låter en tår falla ner när jag känner hur främlingarnas brännande blickar skapar hål i mig, och jag kan nästan höra deras viskanden; varför gör han så? Kommer han göra det? Stackare! Idiot!

Idiot är jag utan tvekan. Endast två dagar efter att jag hade fått mitt körkort tar jag mammas bil och ger mig ut i snöovädret. Låt bli Jan? sa mamma. Du är fortfarande oerfaren och det är svårt att klara av halkan, sa pappa. Nej! sa jag. John följer med och han har redan körkort så vi klarar oss, insisterade jag. John hade klarat sin första uppkörning och fått sitt körkort fyra månader före mig. Ibland kunde jag glömma att han var enbart tre minuter äldre än mig av den anledningen att han låg steget före när det gällde det mesta. Han var den bättre halvan av oss två. Han tog ansvar både för sig själv och för mig. Önskar att han inte hade tagit ansvar för mina handlingar den dagen i februari för sju månader sedan. Den dagen då jag envist tog bilen och begav mig ut i stormen trots att jag inte borde ha gjort det. Den dagen då jag inte såg en ung kvinna med en barnvagn gå över gatan eftersom jag var distraherad av min glädje, och snön. Den dagen då min bror satt med mig i bilen när jag panikbromsade för att undvika att köra på den unga kvinnan med barnvagnen. Det var halt. Jag fick sladd. Bilen bakom hann inte bromsa. Vred på ratten. Mittrefugen. Upp och ner. Bensinlukt. Blåroterande ljus. Sjukhus. Jag beklagar men din bror klarade inte sig, sa doktorn.

Varje gång jag ser mina föräldrar i ögonen ser jag deras smärta, sorgen och hur de klandrar mig för att ha dödat deras älskade son. Därför har jag slutat titta på dem och prata med dem. Jag har slutat köra bil, och åker inte bil överhuvudtaget. Rädsla och minnen! Jag står inte ut med skuldkänslorna mer. Mitt samvete gnager i min stjäl tills det inte finns något kvar, sedan startar det om igen. Jag minns inte längre varför jag går upp varje morgon och genomlider de oändligt plågsamma dagarna.

Min bror skulle inte ha låtit mig hoppa om han hade funnits här idag. Han skulle ha sprungit hit så fort han kunde utan att ens ta hänsyn till andra människor på hans väg. Han skulle ha förbrukat alla sina krafter för att klara av trapporna upp till mig. Väl framme skulle han ha räckt mig handen och bett mig att ge livet en chans till. Han skulle ha bett mig att inte hoppa, skulle ha ropat ut det högt. Om allt detta inte skulle ha hjälpt så skulle han ha hoppat istället för mig.

Men min bror är inte här idag…