darknessangel

Familjens höga skratt dånar i det vittäckta huset. Snön har vräkt ner för tredje dagen i rad denna kalla dag, precis som lille Anton hade önskat sig. Att skriva ner en önskning gör den starkare, hade hans tre år äldre syster Malin lärt honom när han var liten. Anton älskar sin storasyster över allt annat och hennes ord är den enda sanning han känner till, något som hon utnyttjade klyftigt i deras buslekar när de var små. Nu är Malin tonåring och föredrar att sitta framför datorn, eller träffa sina kompisar för att prata hemligheter som Anton inte får ta del av. Han däremot som fortfarande inte passerat nioårsåldern känner inte att han har lekt färdigt. Hans försök till närmanden provocerar Malin, men det gör honom ingenting. Ersätter hon honom med andra att smida planer med, får hon ta konsekvenserna. Hans nya nöje i livet har blivit att reta sin syster och hennes mesiga väninnor. De skriker och hoppar runt när han skrämmer dem med sin nyköpta smeagol-mask.

Idag blir det dock inga bus och inga bråk syskonen emellan. Kring juletiderna ska man vara snäll annars får man inga julklappar. Både Malin och Anton ser fram emot att öppna sina fint inslagna paket i guldiga omslagspapper och därför håller de sig i skinnet. Föräldrarna och Malin har satt sig i soffan i väntan på att Anton ska spela upp sin pjäs. Han förflyttar sig snabbt från den ena sidan av rummet till den andra och härmar Smeagols onda och goda röst. Som avslutning ställer han en fråga till publiken;
- Hur fick Smeagol namnet Gollum? Anton har inte tålamodet att vänta på ett svar.
- För att han lät konstigt när han hade förvandlats, svarar han på sin egen fråga och grymtar som Gollum. Familjen skrattar. Anton är nöjd med sin insats. Brasan i den öppna spisen brinner oavbrutet. I lågan brinner också en hemlighet; en liten papperslapp med den önskan Anton hade skrivit tidigare under dagen.

Klockan har passerat midnatt. Det är julafton. Anton hör krypande rörelser under sängen. Exalterat böjer han ner överkroppen för att ta titta. Det dämpade röda ljuset från hans tomtelampa lyser på ett par överdrivet stora ögon. En blek och benig gestalt kryper bakåt för att gömma sig. Ett leende formas på Antons läppar. Gestalten förstår att pojken är en vän och vågar sig fram. De sätter sig båda på golvet och betraktar varandra med stor nyfikenhet. Anton tar första steget till deras samtal som blir flera timmar långt.
- Jag vet vad din syster kommer att få i julklapp, säger Gollum.
Anton frågar ivrigt vad Malin kommer att få samt hur hans nya vän har fått reda på det.
- Julen är magisk, svarar Gollum.
Anton är inte övertygad. Smeagol ser sig omkring i rummet och får syn på en tomteluva. Han tar på sig den och blåser upp magen för att likna jultomten.
- Sådär! Nu är jag jultomten. Ho ho ho. Är du nöjd?
- Mer än nöjd, svarar Anton med ett kvävt skratt för att inte väcka familjen.
Lyckan är obeskrivlig. Anton har fått sällskap av sin favoritfigur. Men något saknas för att göra denna jul oförglömlig.
- Vad är det dyrbaraste av allt för Gollum? frågar Smeagol och pekar på sitt finger.
- Ringen! replikerar Anton.
Smeagol lyckas utan vidare ansträngning övertyga Anton att föräldrarna har tänkt ge hans syster en ring i julklapp. Inte vilken ring som helst, utan den dyrbaraste ringen av alla.
- Jag måste få tag i den om jag ska kunna stanna här, säger han, ett hest läte.
- Vi fixar det min vän.

Försiktigt går de till nedre våningen och sätter sig bredvid julgranen där alla julklapparna ligger. I hopp om att hitta en guldskimrande ring börjar de öppna det ena paketet efter det andra. Efter några minuter tänds lampan i vardagsrummet. På trappan står mamma och pappa och tittar undrande på Anton som har blivit arg över avbrottet i hans sökande.
- Vad sysslar du med? undrar mamman och börjar gå mot sin son som reser sig upp.

Hon stannar och tittar åt det hållet som Anton riktar sin blick mot. Blicken vandrar tillbaka mot henne, sedan mot sin pappa för att till slut landa på systern som också hört oväsen och kommit ner. Antons ögonbryn är sammandragna och han väntar på en signal från Smeagol som försöker göra sig osynlig bakom julgranen. Han snubblar över ett av alla paket på golvet och landar på ryggen med en duns. Det drar till sig Antons uppmärksamhet.
- Är du okej Anton? Nu är det pappas tur att fråga.
- Nej! svarar Anton bittert. Ni vill ge ringen till henne, fortsätter han och pekar med en skakig hand på sin syster.
- Det är inte roligt, meddelar Malin.
- Det är inte dags för lek. Kom och lägg dig! beordrar mamma medan hon tar några steg närmare sin son.

Smeagol har kommit på benen och har lyckats få grepp om Antons arm. När mamman är tillräckligt nära svingar han armen mot henne. Det går så fort att Anton inte hinner uppfatta situationen. Handen känns fuktig och mamman ser vettskrämd ut. Blod på handen. Djupa sår på mammans hals.
- Vad har du gjort? frågar han och tittar förtvivlat på ett skrattande ansikte.
- Det var du som gjorde det Anton, påstår Gollum.
Pappa kommer rusande mot sin fru och blodet forsar. Han ropar till sin dotter att ringa en ambulans medan han håller sin blödande fru i famnen och tittar chockat på sonen som står förstenad på plats tills han ser något blinka i pappans hals. En kedja och en ring.
- Ja ta den! Ta den! Nu eller aldrig, uppmanar Gollum.

Anton tar sats och med en enda rörelse sliter han av guldhalsbandet från pappans nacke. I handen håller han en glimrande liten ring.
- My precious, uttalar Anton och Smeagol samtidigt.

Deras skratt ekar i det vittäckta huset.

NaNoWriMo

"Människan är habituell: Vanans och igenkännandet kraft är stor. I detta ingår >Den enklaste vägens princip< och de kortsiktiga konsekvensernas makt."

Björn Gustavson

Universitetslektor i bl.a. Rättspsykologi

Ännu en sommar lider mot sitt slut. Men inte vilken sommar som helst. Flera månader på fängelset har gjort sitt (som kriminalvårdare alltså och inte som intagen)

Jag överdriver inte när jag säger att det har varit den mest händelserika sommaren i mitt liv. Jag har varit med allt ifrån glädje och sorg, tårar, blod, skratt, svordomar, glädje, urin, nakenhet, våld, hot, tragiska historier mm mm. Men den sommaren har varit lärorik likaväl. Så nej jag ångrar inte en enda dag på kriminalvården, inte ens de hemskaste dagarna för de har gjort att man uppskattar bra dagar mer.

Där har jag skaffat mig fiender för livet, men vänner också. Några av kollegerna tror jag att jag kommer ha kontakt med väldigt länge. En till viktig sak jag har fått ut med mig är ett förlängt kontrakt året ut ^^ Jag kommer hoppa in som vikarie vid behov och det är inte illa. För mig är det ett intyg på att jag har gjort ett bra arbete :)

Kramkram