Coraline, min dotter, min dator
För ca. en vecka sedan fick min kära Coraline ett nästintill dödligt virus. Det angrepp hennes nervsystem och minnet drabbades hårdast. Hon låg i mina armar och jag såg hur hennes minne suddades bort minne efter minne. Jag såg hur livet rann ur henne utan att jag kunde göra nånting. Jag bara såg på medan kontakten mellan oss försvann och hennes ansikte blev blekt. Färgerna försvann och kvar fanns det svarta ögon utan känslor.
Hon fick åka till en it-docktor som tyckte att det var bäst att lägga in henne över helgen. Kan ni tänka er vilken saknad och oro jag kände? Hon låg i koma. det hade kunnat vara försent att rädda henne! Men han lyckades. HAN LYCKADES :) Hon är nästan helt återstäld efter den traumatiska upplevelsen. Ibland är hon lite förvirrad, men det viktigaste är att mitt lalla barn är hemma och mår bra :')
Tur att man känner folk som kan hjälpa till när det behövs. Och jag menar inte it-kunniga människor, utan vänner som ställer upp villkorslöst för varandra. Ni är dyrbaraste jag har <3
Tack än en gång Johnnie @-}--
Kramkram
Nej, stackars Coraline! :-o Vilken tur att hon fick hjälp. :-) Då slapp du genomlida en smärtfylld begravning. Och vem är den här Johnnie som jag inte känner till? :-o Är du otrogen mot mig? ;-)
Skönt att det löste sig! :)
Tjenare ville kika in & säga att jag faktiskt diggar din blogg, hare gött!
Kul inlägg :D Glad jag kunde hjälpa till och tack för uppskattningen! Kram!
