Känner igen mig och det gör ont
Emma Igelström
Bakom hennes framgångar och medaljer gömde sig en annan verklighet!
Låt mig nu berätta om Hanan och det MVG-barnet ni tror att ni känner. Vill ni inte veta sanningen så läs i så fall inte vidare.
Prestationsbehovet började rean i första klass i lågstadiet. Vet inte om det var min egen ambition att vara bäst eller mina föräldrars press som ställde till det. Man skulle alltid få de bästa betygen annars var bältet där redo att slå. Men jag lyckaes leva upp till kraven som senare blev förväntningar. Jag fick en kick av att vara bäst, att prestera bäst, för då, då slapp man bli utskälld och man slapp höra hur vädelös man var. Att vara bäst blev ett beroende.
Beroendet fortsatte även i gymnasiet i det nya landet Sverige. Jag började gymnasiet efter att ha bott i Sverige i 1,5 år. Bara! Och jag gick ut första ring med MVG i allt förutom matte. Tror ni jag var glad över mina MVG:n? Nej, jag var ledsen över mitt VG i matte. Seriöst?! Hallå bättre än så kan man inte bli med dina förutsättningar tjejen, skulle jag ha skakat om mig själv för att väcka mig. Det enda jag kunde tänka på då (precis som Emma) var hur jag skulle kunna toppa det här. Hur jag skulle året efter bli ännu bättre, få ännu högre betyg, prestera ännu mer. Jag gav inte mig chansen att njuta av det jag hade fått då. Hur kunde jag göra det när allas förväntningar sköt upp i höjderna? Lärarna, föräldrar, syskon och klasskamrater. Plötslig var jag inte ingenting längre. Jag blev något. Jag blev mina prestationer. Jag blev några svarta bokstäver på ett papper som lärarna viftade stolt med. Jag var ett betyg i deras listor.
Trots denna "framgång" kände jag mig oduglig och var oförmögen att se det som andra såg och tyckte var så bra. Det var då jag fick min förstta kontakt med en osynligt ansikte som har rört om i mitt liv ordentligt. Ångesten som blev min bänkkamrat, min medresenär och inneboende.
Den höga betygnivån höll inte hela gymnasiet. Varje nytt VG innebär färre MVG och därmed mer ångest. Sista året kollapsade systemet helt. PÅ utsidan var jag den vanliga tjejen både hemma och i skolan. Jag var den som inte märktes och inte lämnade större intryck än på pappren. Men på insidan var jag både tom och på gräsen till en explossion. Många gånger var jag beredd att bara ge upp allting för jag orkande inte känna mer. De som höll mig tillbaka var min bästa vän och min bästa syster, trots att de inte riktigt visste vad som pågick under ytan. Men jag skyller ingget på dem att de inget visste. Det var jag som var så instängd i mig själv och min egen värld där ingen fick komma in.
Det jag hade behövt då är någon som kunde säga att jag dög precis som jag var. Att jag kunde få lov att vara sjuk och få dåligt betyg utan att det skulle betyda världens undergång. Men återigen så var det mitt eget fel eftersom jag inte lät ågon veta att min framgång hade blivit en belastning. Jag hade överträffat mig själv och kunde inte leva upp till allas förväntningar mer, och det gjorde så ont i mig.
Iddag har jag vänner som förstår mig och som alltid finns där för mig. Tyvärr måste jag ändå erkänna att jag började öppna mig försent. Jag var redan trasig när jag släppte in dem ooch även om de kan hjälpa såren att läka så finns ärren alltid kvar.
Kramkram
Det är klart att du duger som du är och att inte dina betyg identifierar dig. Herregud, det är ju DIG (och inte dina betyg) som jag tycker om. Det var DIG som jag blev vän med och inte för dina betyg. Men jag förstår hur du känner det. Du hade behövt höra det då och jag är uppriktigt ledsen för att jag kanske inte sade det, för menade det och tänkte det - det gjorde jag. Jag är så ledsen för att jag inte har kunnat göra mer för dig. Det är inte till någon tröst, men jag befinner mig i nästan samma situation. Min ångest är dock inte lika djupt rotad som din.
Förlåt att jag inte sade det där tidigare till dig. <3 Men jag älskar dig och kommer alltid att göra det - oavsett vad du presterar eller vilka betyg du har. Det hoppas jag att du kommer ihåg.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att jag vet på ett ungefär hur det känns =/ Blev väldigt rörd när jag läste din berättelse. Det är viktigt att man vågar prata om det där. "Prestationshetsen" förstör människor utifrån och in.
Åh, jösses. Jag kollapsade i 2an på grund av samma sak. Var nära att inte få ta studenten överhuvudtaget och det enda mina kompisar och min familj sa till mig var att jag måste sätta igång och plugga som jag alltid gjort. Den där ångesten är verkligen jättejobbig och jag lider med dig.
Nu har jag däremot lärt mig (till viss del) att inte lyssna på vad andra vill att jag ska göra, utan nu kör jag mitt eget race! Det borde du också göra. Lyssna till dig själv och gör bara det du mår bra av, för ärligt talat, ingen vill nog att någon annan bestämmer över ens liv. Och du kommer bli så himla nöjd med dig själv i framtiden för att du vågade göra det DU ville göra.
Kramar
