darknessangel

Min lilla systers val att byta gymnasieskola och program har fått mig att fundera över det här med att kämpa när saker och ting är svåra. Det känns ganska naturligt att säga till någon att kämpa på och att man klarar av det osv. Men tänk om man inte gör det? Tänk om det är bättre att gå vidare med något annat? Men betyder det då att man ger upp?

 

Jag har alltid sett mig själv som en kämpe. Har kämpat mig fram igenom hela livet, men till vilken nytta? Har det nånsin varit värt det? Hade jag hamnat där jag är befinner mig idag även om jag inte hade kämpat? Jag kommer aldrig få veta svaren. Jag vet bara vad som har hänt och hur jag har hamnat här. Vilka  misstag jag har begått och vilka minnen jag bär med mig.

 

Så vem är jag för att döma någon som väljer den enkla vägen? Ingen har rätt att sätta en stämpel på någon som gör medvetna val i livet. Jag ser uppfattar inte att min syrra ger upp. Nej hon väljer att köra en annan väg. Följa nadra skyltar helt enkelt. För om jag har lärt mig något så är det att livet är för kort att spendera på något som man inte har glädje av. Ibland tänker vi för mycket på framtiden att vi glömmer att leva i nuet. Att njuta av det som just idag kan erbjuda. Om jag var hård mot henne när hon sa att hon ville byta, var det för att jag ville veta om hon hade övervägt andra alternativ och om det är verkligen vad hon vill göra. Och det är det så jag beundrar hennes mod att våga säga som det är, och våga ta ett steg tillbaka och fundera över det som gör henne glad.

 

Jag vet ärligt talat inte om jag hade vågat göra det. Jag är som sagt en kämpe. Vet dock inte om det har gjort mig starkare eller svagare. Ja jag känner mig svagare än för tio år sedan. Alla strider har berövat mig något, men jag kan inte sätta fingret på vad. Jag vet bara att jag har förlorat något längs vägen och jag lyckas inte hitta det.

 

 

Kramkram