Stockholm-fail
Måndag
Fick ett brev från Stockholms universitet. Det var en kallelse till reservupprop till juristprogrammet.
Först kom darrningen, kunde knappt öppna kuveret.
Sedan kom glädjen när jag läste kallelsen.
Sedan kom tårarna (vet inte riktigt varför)
Sedan kom tankarna, vad ska jag göra?
Sedan kom ångesten!
Tisdag
Hade ångest hela dagen och kunde inte riktigt bestämma mig om jag ska åka till stkhlm eller inte.
Fick prata med bästa kompisen, vilket underlättade mitt beslut.
Bokade biljetter (1618 kr)
Onsdag
Fortfarande ångest!
Går till jobbet.
Huvudvärk, illamående
Näsblod för första gången i mitt liv :O Fick på min t-shirt, hoppas det går att tvätta bort.
Jobba till 15.30 och sedan ta bussen till centalen och sedan ta tåget till stkhlm
Framme runt nio på kvällen. Blev hämtad av min kusin som bor där och fick sova över hos honom. Han var jättesnäll och lagade en jättegod middag. Det blev dagens första måltid. Tack så hemskt mycket för allt Remon <3
Torsdag
Vakna med världens ångest!
Ta tunnelbanan till universitetet.
Träffa bästa kompisen där, hon håller mig i handen under uppropet.
Mitt namn ropas inte upp!
Ta tåget hem
Hemma i Malmö runt tio på kvällen
Fredag-idag
Vakna och gå till jobbet sju på morgonen som vanligt, men den idag går jag dit med förkrossade drömmar, bortblåsta förhoppningar, söndermosat psyke och svartmålad framtid!
Kramkram
Känn inte så! Som jag sa till dig i Sthlm (och i telefon) så är det bättre att ha chansat och få veta med säkerhet än att gå och undra. Dessutom har du annat att göra och du har fortfarande en liten chans kvar (även om du kanske inte bryr dig om det just nu).
Ett tips är att du sätter dig ned och verkligen funderar över vad det är som du vill göra med din framtid. Jag gjorde det och det underlättade lite för mig. Tänk ut vad det är som du gillar att göra, vad som du är intresserad av. Det kommer gå bra för dig ska du se <3
Oj då, beklagar verkligen det som hände. Det var starkt av dig att åka ända till Sthlm för uppropet, men jättesynd att det inte gick som planerat =/ Men samtidigt måste du komma ihåg att du är så pass ung ännu. Att inte riktigt veta vad man ska göra när man bara är 23 är ingen katastrof, även om det kan vara nog så jobbigt. Du har många år på dig att fundera vad det är du vill göra, livet tar ju inte slut imorgon precis!
Det kommer att ordna sig, jag lovar.
