Midnattsfuderingar
Det enda levande som finns i mitt hem är de tända stearinljusen. Dansande flammor i mörkret som utsträcker sig så långt ögat kan se och så djupt själen kan nå. De dansar till ljudet av mina plågade hjärteslag samt ansträngda andedrag. Jag delar syret i den unkna luften med en levande eld. Snart kommer det att ta slut och endast en av oss kommer att suga i sig de sista små helt osynliga, helt omärkbara små små men ändå livsviktiga partiklarna. Ibland kipar jag efter dem men oftast önskar jag mig kunna stänga ute dessa smådelar som håller min kropp igång. Och elden också. De håller den igång. Undrar om elden som jag tände utan att den ens bett om det också söker mod att påskynda tiden och släcka sig själv. Eller kommer den vänta tills livet runnit ur den, och försvinna i en grå rök som om den aldrig har existerat. Som om den aldrig generöst gett mig värme och tillbringat mitt liv en smula ljus. Som om vi aldrig delat samma luft.
Jag ser hur mörkret tätnar runt elden. Den kapitulerar inte. Mörkret gör sällan det. Den behöver ingen luft, behöver ingen sömn eller vila. Alltid vaken och uppmärksam. Missar inte någon gång chansen att smyga in tillsammans med sorgen, sveket, förtvivlan och ibland ondskan som människan i ett ögonblick av svaghet välkomnar in i sitt liv. Omedvetande om den ofantliga mängden smärta mörkret orsakar och därefter livnär sig på.
Lågorna gör en sista stum dans för att sedan stå stilla väntandes på slutet. Snart har deras tid runnit ut. Snart möter de modigt ett öde som hinner ifatt oss alla vart vi än flyr, döden! Snart slocknar det sista levande i mitt hem!
Det värker i mig när jag läser det här och hoppas för mitt liv att du mår bra. Jag kan inte förneka att din text är som ljuv musik för ögonen, men den smärtar fortfarande. Jag hoppas att du hör av dig om du behöver? Vill inte vara påträngande, så du får avgöra när du behöver mig. Men jag finns här. <3
