darknessangel

Var kommer känslan att alltid vilja utforska världen ifrån? varför skulle vi vilja lämna det trygga, det paradistiska och komma ut i det okända? När föds den känslan i människan egentligen?
Här kommer en liten novell som kanske ger svar på dessa frågor :)

Den här grottan har blivit mitt hem. Jag har varit här så länge jag kan erinra mig. Ibland känns det som om jag har befunnit mig här sedan mitt livs begynnelse. Trots att jag inte riktigt kommer ihåg hur jag hamnade här eller vad som har varit förut så har jag en känsla som säger mig att det finns en annan värld, en annorlunda värld, än den jag förnimmer. Jag vet dessutom att det inte är här jag kommer att tillbringa resten av mitt liv. En vacker dag kommer jag komma ut härifrån och så länge jag har henne vid min sida räds jag inte den dagen. Jag kan inte påstå att jag vet hur hon ser ut eftersom jag aldrig sett henne, men jag vet att hon är min beskyddare. Hon håller sig alltid på avstånd, undanskymd i de mörkaste grottvrårna. Mig gör det inget. Det räcker att jag vet att hon finns där, att känna henne och hennes värme. Då vet jag att hon vakar över mig.
      
Det är hon som har hjälpt mig rätta mig efter den här ensamma platsens hårda krav. Att leva i vattnet är inget som människor i vanliga fall gör, men jag däremot klarar av det utmärkt. Jag kan både andas utan svårigheter under ytan och livnära mig på det som erbjuds i vattnets rike. Mina ögon ser i det kolsvarta och jag kan urskilja de minsta obekanta ljuden. Tiden slår jag ihjäl med att lyssna på samspelet mellan havets vågor och mina och min beskyddares hjärtslag som skapar magiska melodier. Den klaustrofobiska berghålan verkar vara gränslös där musiken ekar oupphörligen. Fängelset förvandlas till mitt eviga paradis med mjuka väggar att luta mitt huvud emot och njuta av en sagolik sinnesro.
      
Idag däremot spelas det inte upp någon musik. Allting verkar ha drabbats av disharmoni. Jag hör hennes hysteriska puls, känner hennes fruktan och jag vet att om jag hade kunnat se hennes ansikte, skulle hon ha sett skräckslagen ut. En utomstående kraft vill få mig ut från min lugna grotta bort från henne till en värld jag har glömt för evigheter sedan… eller möjligen aldrig varit i överhuvudtaget. Jag vill skrika av rädsla och be henne rädda mig. Men en sak har jag lärt mig, man hörs inte under vattnet. Istället sträcker jag ut min arm i hopp om att få nå henne. Känna hennes hud mot min kanske för en sista gång. Hon gör detsamma. Jag kan nästan snudda hennes fingertoppar men förgäves!
      
De onda krafterna är kolossala och i hög grad starkare än mig. Hon kommer kämpa för mig, hon måste kämpa för mig! Låt dem inte ta mig! Jag vill inte förlora dig! Skriker jag inombords. Hon hör mina tankar. Självklart gör hon det. Min beskyddare är minst lika mäktig som de onda krafterna. I ett försök att befria mig räcker hon mig ett rep som hon lyckas materialisera från intet. Med båda händerna greppar jag repet och virar det runt min nakna kropp, varv efter varv så hårt för att vara säker att det inte lossnar. Så hårt att trycket på mitt bröst krossar nästan mina sköra revben och mosar mina lungor som kipar efter luft.
      
Hon ser min smärta, lyssnar på mina ansträngda andetag och ger ifrån sig ett hopplöst vrål. Under vattnet syns inte tårarna. Man kan gråta floder utan att någon lägger märke till det. Jag har emellanåt lärt mig att se, eller snarare känna, hennes tårar. Nu gråter hon. Det kan inte båda gott. Trots hennes lidande och hopplöshet ger hon inte upp. Hon brukar den sista styrkan hon har kvar i kroppen och med alla sina muskler även de allra minsta försöker hålla mig kvar i mitt hem.
      
Svårare och svårare blir det att andas. Vattnet torkar bort. Jag får inte tillräckligt med luft och känner mig svimfärdig. Svagheten sprider sig som en hungrig pest i hela min kropp och tar över mina sinnen . Utan tvivel härdar jag inte ut längre. Det som svider mest är tankarna på hennes sorg. Den som har sett efter mig hela livet kommer jag att svika på grund av min ynklighet och ovilja att kämpa mer. Ärligt talat har jag känt att livet har varit meningslöst den senaste tiden. Jag har velat lämna grottan och komma ut till den stora världen som finns där ute någonstans och gapar efter mig. Dock inte på det här plågsamma sättet. Inte utan henne. Inte överge henne. 
      
Ondskan är för stark för oss två. Så kraftfull är den att den orsakar en enorm spricka som bildas i taket på grottan. Fasansfulla ylanden utplånar den sista sköna tystnaden. Ljusstrålarna bryter sig in för att invadera vårt hem. Jag blir bländad och blundar i samma ögonblick som jag vänder ansiktet bort ifrån det upplysta. När jag åter öppnar ögonen märker jag att jag svävar i luften. Ondskans lemmar har lyckats komma åt mig. Jag är helt maktlös, inser jag nu och det verkar hon också vara. Endast hennes bedjande läten hör jag. Jag försöker få en sista skymt av henne innan mitt liv tar slut. Olyckligtvis misslyckas jag. Det är för sent och vi har inte ens fått chansen att ta farväl.
      
Utanför grottan är det ljust något utöver det vanliga. Det gör ont i mina ögon och jag ser ingenting. Det skrämmer mig att vara blind. Hela den här världen förfärar mig. Den är kylig och till skillnad från hur jag hade föreställt mig den så är den inte särskilt inbjudande. Något främmande och ruggigt vilar i atmosfären. Utöver detta är det så torrt att det gör ont i min hud när luften piskar den. Fortfarande panikslagen försöker jag hämta andan. Både av smärta i hela kroppen och rädsla och som protest mot ondskans handling ger jag ifrån mig ett dovt tjut. Sedan ett till högre skrik och sedan brister jag ut i gråt. Det gör oerhört mycket ont i öronen att höra mina egna skrik, men också de andras röster. Så många ljud är jag inte van vid att höra samtidigt. Dessutom saknar jag henne redan och det skär i mitt hjärta att veta att jag har förlorat min enda vän. Utmattningen drar sitt täcke över mig så jag somnar mitt i kaoset.
      
När jag vaknar känns luften lättare att andas. Inte lika tung som den kändes innan. Mina ögon kan jag tyvärr fortfarande inte se med. Öronen smärtar och resten av kroppen likaså men inte samma intensiva smärta ändå. Jag är på färd någonstans. De onda försöker kommunicera med mig på ett främmande språk. Jag förmår mig inte att förstå deras ord. Mer av allt vill jag veta vad som har hänt min beskyddare. Snart upptäcker jag att jag aldrig har pratat tidigare och det är svårare än jag trodde skulle vara. Med henne behövde jag inga ord för att göra mig förstådd. Vi kunde läsa av varandras tankar och känslor. Gråten söker sig ut och jag känner något inte särkilt varmt, inte särskilt kallt rinna på mina kinder. Så måste tårar kännas. Jag lär mig snabbt.
      
Vi kommer fram till ett utrymme annorlunda än resten av den här världen. Det känns tryggt, välkomnande och… bekanta hjärtslag. Jag känner igen doften. Hon tar mig i sin famn och kramar min hand mjukt. Hennes värme sprider sig till mig samtidigt som lyckan jagar bort ängslan och värken i mig. Plötsligt bryr jag mig inte om att jag varken har förmågan att se eller prata. Att jag inte kan förstå det som blir sagt till mig spelar inte heller något större roll längre. Jag lär mig och jag kommer att anpassa mig så länge hon är här vid min sida. Nu förstår jag att det som har hänt var aldrig ämnat att vara ett slut. Det var övergången till början på mitt verkliga liv. Här!
Kärleken jag känner när hon smeker min kind och pussar min panna säger mig att min mamma kommer under alla omständigheter att kämpa för sin lille pojke.


Kramkram